Iskyla. Tungor som spänns mot isens inre gom och dras inåt, bakåt i ljudliga knallar som fortplantar sig i kilometerlånga sprickor. Det blir skarpa konturer. Solnedgång, med röda nyanser som blånar ut i den iskalla rymden. Allt som hålls upp mot den ljusare delen av kvällshimlen blir kolsvart, bara mycket skarpa, exakta konturer: granskog, tv-mast, kyrktorn, vindkraftverk. Ungefär så. 

Till vilken nytta? Det är en bra fråga. Jag nöjer mig i så fall med att påpeka blankisens oerhörda skärpa, den exakthet med vilka skridskoskenorna formar sina fiskbensmönster i den framåt kvällen alltmer dunkla isens yta. Jag nöjer med att nämna ett enda av de skrik som ger en antydan om öppet vatten nånstans i den svarta natten. Ett enda skrik som förvandlar vatten till is.