Iskyla. Tungor som spänns mot isens inre gom och dras inåt, bakåt i ljudliga knallar som fortplantar sig i kilometerlånga sprickor. Det blir skarpa konturer. Solnedgång, med röda nyanser som blånar ut i den iskalla rymden. Allt som hålls upp mot den ljusare delen av kvällshimlen blir kolsvart, bara mycket skarpa, exakta konturer: granskog, tv-mast, kyrktorn, vindkraftverk. Ungefär så. 

Till vilken nytta? Det är en bra fråga. Jag nöjer mig i så fall med att påpeka blankisens oerhörda skärpa, den exakthet med vilka skridskoskenorna formar sina fiskbensmönster i den framåt kvällen alltmer dunkla isens yta. Jag nöjer med att nämna ett enda av de skrik som ger en antydan om öppet vatten nånstans i den svarta natten. Ett enda skrik som förvandlar vatten till is. 

Och den resa som tungan gör när den nästa gång, efter att ha varit med en kväll hos just den här isen, uttalar ordet “blankis”.