Jag bröt loss ett stycke av vårt hus och skrev på garageuppfarten: livets moder.

Det var inte dagarna vi skulle fångas i, lagda i prydliga högar med handdukar och lakan, det var ljuset över pannan, glädjen i axlarna och blickarnas frågor i luften.

Du fanns djupare ner, på den tiden brann din saga av nejlikor och apelsindoft. 

Du klippte med saxen genom papprets hud, slog in julen med sorgens svarta och livets röda.

Du kunde namnet på oss som levde med dig i hus gjorda av krita. 

Vi nådde djupare ner på den tiden, skuffade oss fram i vågskvalpet, blöta av det bokstavliga framträngandet genom dig.

En hälsning bland tusen andra som vrider jorden in i sin bana, nerskriven på den sluttande asfalten.

Allt var förutbestämt, varenda stavelse i dina fingrar väntade på livet, knådandet av brödet och varje dags eld.

Vi skulle växa in i detta, bli en del av livet, trodde vi. Men i den mjuka skuggan över läpparna fanns redan framtidens fågel.

Vandringen över de nylagda stenplattorna, regnets ögon och sanningskommisionens skilsmässovittnen.

Ödlan på den varma stenväggen som aldrig kommer tillbaka.

Nu tråcklar samtalen med dig sin vita tråd över våra ögon, balsamerar och döljer varje hemkomst.

Din blick har inte slocknat, men den varierar, pulserar: här, inte här, här, inte här. 

Du blev ett med världen, sittande runt glömskans bord iförd fläckiga mjukisbyxor, 

i varje ögonblick skapande en ny berättelse om vårt vilsna liv.

Det är dina smala fötters fotsulor, såren som aldrig ville läka, och vandringen till skärpet nere vid midjan, händernas tråcklande med dödens ängslighet.

Din luftfyllda sjukhussäng som på egen hand höjer och sänker sig långsamt som en lunga. 

Och framtiden som nu finns inne i din lilla mörka mun. Och dina ögon som är öppna, men släckta, tysta.