Jag bröt loss ett stycke av vårt hus
och skrev på garageuppfarten: livets moder.

Det var inte dagarna vi skulle fångas i
lagda i prydliga högar med handdukar och lakan
det var ljuset över pannan, glädjen
i axlarna och blickarnas frågor
i luften.

Du fanns djupare ner
på den tiden brann din saga
av nejlikor och apelsindoft. 

Du klippte med saxen
genom papprets hud, slog in julen
med sorgens svarta och livets röda.

Du kunde namnet på oss
som levde med dig i hus
gjorda av krita. 

Vi nådde djupare ner på den tiden
skuffade oss fram i vågskvalpet, blöta
av det bokstavliga framträngandet
genom dig.

En hälsning bland tusen andra
som vrider jorden in i sin bana
nerskriven på den sluttande asfalten.

Allt var förutbestämt
varenda stavelse i dina fingrar
väntade på livet, knådandet av brödet
och varje dags eld.

Vi skulle växa in i detta
bli en del av livet
trodde vi.
Men i den mjuka skuggan över läpparna
fanns redan framtidens fågel.

Vandringen över de nylagda stenplattorna
regnets ögon
och sanningskommissionens
skilsmässovittnen.

Ödlan på den varma stenväggen
som aldrig kommer tillbaka.

Nu tråcklar samtalen med dig sin vita tråd
över våra ögon, balsamerar
och döljer varje hemkomst.

Din blick har inte slocknat
men den varierar, pulserar: här
inte här. Här, inte här. 

Du blev ett med världen
sittande runt glömskans bord
iförd fläckiga mjukisbyxor
i varje ögonblick skapande
en ny berättelse om vårt vilsna liv.

Det är dina smala fötters fotsulor, såren
som aldrig ville läka, och vandringen
ner till midjan, händernas tråcklande i skärpet
kring dödens ängslighet.

Din luftfyllda sjukhussäng
som höjer och sänker sig
långsamt som en lunga. 

Och framtiden
som nu finns inne i
din lilla mörka mun.

Och dina ögon som är öppna
men släckta, tysta.