Mot en vägg i Malmö konsthall står ”Familjen”: tio oansenliga träpinnar, två lite längre för de vuxna och åtta i lite olika kortare längder för syskonskaran, var och en med sina egenheter försiktigt markerade med tygbitar och snörstumpar. Som den äldsta av åtta syskon kom Lenke Rothman (1929-2008) ensam till Sverige 16 år gammal efter att ha överlevt flera förintelseläger. Lenke och hennes ett år yngre bror Alexander visade sig vara de enda överlevande från den ungersk-judiska familjen Rothman.
Det tar en stund för mig att kalibrera mitt temperament med Lenke Rothmans verk när jag kliver in i Malömö konsthall. Just anländ från utställningen “Om det absurda drama som också är livet” som ges på Moderna i Malmö slås jag av tystnaden på Malmö konsthalls stora golv: inga galna performancekonstnärer som i rasande tempo far runt i videoupptagningar, inga burleska scenerier och inga gigantiska papiermacherfigurer i grälla färger som försöker kasta sig över mig. Zolas ord om konstverket som ett hörn av världen sett genom ett temperament gäller verkligen! Och här råder snarast en absolut stillsam, envetet arbetande människas atmosfär med små gester i form av tysta klänningar bakom flor, en bur med en mycket liten obestämbar vit figur instängd och rader av glasmontrar uppbyggda kring teman med upprepningar.
Sättet som utställningen med verk av Lenke Rothman från 60-, 70- och 80-talen är komponerad på förstärker det minimalistiska, envetna draget genom att just öppna upp golvet och låta den långa raden av montrar med små oansenliga bilder och föremål få en alldeles central placering. Det inbjuder till långsamt vandrande och tittande snarare än att bli omedelbart uppfångad av någon form av storslagenhet. Här är det just i det lilla som storslagenheten finns. Och det kan ta lite tid att komma i kontakt med den.
Inte ens när Lenke Rothman går upp i skala som i den över fjorton meter långa fresken “Liv som tyg”, komponerad av återbrukade tyger och rep, blir det särskilt högljutt. Även i detta verk finns en lågmäldhet och ett lite drömskt drag, inga burleskerier och inga försök att slå oss med häpnad.
Just som jag håller på att tappa greppet om verken och börjar ifrågasätta styrkan i montrarnas små oansenliga dagbokslappar med till synes slumpmässigt utlagda stygn som tejpats över lite hit och dit, hinner Lenke Rothmans temperament ifatt mig. Frånvaron av storslagenhet är själva budskapet, tycks verken viska. De små stygnen som lägger sig lite olika från dag till dag arbetar sig ner till ett slags ursprunglig fråga: varför finns något och inte, vilket hade varit mer sannolikt, inget? Och hur gestaltas denna övergång mellan inget och något, mellan liv och död? I de trakterna tycks Lenke Rothmans konst röra sig och det är kanske ur den synvinkeln som man ska förstå hennes försäkran om att denna konst inte handlar om förintelsen, men är ett svar på förintelsen: liv finns, trots allt – konsten och skapandet finns, trots allt.
Och trots Lenke Rothmans egen försäkran om att hennes konst inte ska ses som direkt knuten till hennes upplevelser av utplåning och död, ger utställningen ändå en känsla av bearbetning, av återkommande försök att komma tillrätta med ett liv som gör motstånd, som behöver lockas fram, en svårbemästrad värld som behöver hanteras på alla upptänkliga sätt med stygn, tyger, knappar, stenar, rep och säkerhetsnålar.
De brända kanterna och hålen som återkommer i en del verk i tyg och papper från 70-talet och framåt – exempelvis i verket “Den nyföddas skjorta” – kunde jag först uppleva som en lite övertydlig gest, men Lenke Rothman ger själv i en intervju ett förslag till förklaring som drar åt det terapeutiska till. Det kan enligt henne handla om att ta sig igenom, öppna upp, komma förbi en spärr, snarare än att ge associationer till det nerbrända. Att ta sig igenom en hinna som lagts över världen.
Med den retrospektiva utställningens rätt spretar utställningen förstås en del, vissa stämningar bryts lite bryskt och ersätts av nya på vandringen genom utställningen. I den retrospektiva utställningen ligger också en fara för konstnären att vissa verk kan visa sig vara alltför bundna och fast i just sin tid. Visst kan jag någon gång i 60-talsverken ana en släng av 50-60-talets karakteristiska kretsande kring det existentiella, inåtblickande, och kanske en viss påverkan av mer utåtblickande hållning från 70-talet kan anas i t.ex. kollagen som fångar upp valfrändskaper med Henri Michaux, Rosa Luxemburg och Meret Oppenheim. Men Lenke Rothman lyckas på något sätt med sitt konceptuella arbetssätt stå förvånansvärt fri från diverse trender som funnits genom decennierna inom konsten, hängiven sitt eget utforskande.
Med detta oerhört rika material skulle det möjligen gått att göra flera starka och tematiskt bättre sammanhållna avdelningar. Men curatorerna har gjort sitt val och nu har utställningen istället fått karaktären av en vandring lite på måfå genom ett omväxlande landskap, vilket absolut inte är fel. Nya oväntade verk dyker upp bakom ett hörn och vissa verk tycks ha blivit av med sina gemensamma vänner som befinner sig i andra delar av utställningen. Och denna lite osäkra vandring kan väl på sätt och vis samspela väl med Lenke Rothmans eget framhållande av det osäkra framför det säkra.
Jag fastnar för egen del vid min vandring länge hos hennes olika sviter med namnet “Stenansikte” från 60-talet. Jag tolkar det till en början etiskt, mot bakgrund av Lenke Rothmans eget livsöde som ett möte med den fruktansvärda, neutrala ondskan. Det skulle kunna handla om att komma tillrätta med det där neutrala, nollställda ansiktet som just i sin nollställdhet inger en form av skräck? Att leta djupt in i stenasiktet efter någon form av gensvar, eller kanske försöka arbeta sig igenom nollställdheten till någon form av mänskligt liv? Ett utforskande som kanske egentligen bara handlar om att på djupet umgås med detta oformliga, tysta ansikte.
Just det stora i det lilla, ett slags ursprungligt förhållningssätt till konsten som nås genom att skruva ner lågan till det knappt synbara blir för mig det som jag tar med mig från utställningen. Utställningen lyckas, i all sin spretighet, att liksom samla världen runt den där urfrågan: går det att finnas, trots allt? – som för att ge världen en omstart – och det är antagligen något vi behöver nu mer än någonsin.
