Under några intensiva vintermånader upprättar det lilla barnet ett förhållande till rummet och världen runt om oss. Han ligger vaken på rygg i sin barnvagn och vrider fram och tillbaka på huvudet, oförmögen att resa sig eller ens vända sig om, i full färd med att med ögon och öron mäta upp omgivningen, registrera och ta in djup och ljus. Till slut har han till och med fått en liten kal fläck på bakhuvudet av allt vridande, det mjuka babyhåret har successivt slitits ner.

Detta är tillsvidare den stora världen: en solig vinterdag med liggvagnen ställd mot en ladugårds södervägg. Ljuden kommer långt ifrån, för barnet är detta att ligga stilla utomhus på rygg, åtminstone så länge han är någorlunda mätt och utvilad, ett äventyr. Himlen spänns upp som en jättelik tältduk. Från skogsbrynet hörs ljudet av två motorsågar som tvinnas till ett grovt rep. Det ger ett avstånd: härifrån till skogen. Ett halvt varvs vridning av landskapet ger de avlägsna skallen från en jakthund som instängd i sin hundgård markerar platsen för granngården. En dörr öppnas i det egna boningshuset femtio meter bort och slås igen med en skräll. Och över oss håller två korpar småpratande upp ett himmelskt djup, med ganska stort avstånd mellan sig förflyttar de sig makligt någonstans högt däruppe.

Den lilles ögon är fulla av rumslig koncentration, med stadig blick ut i det blå försöker han ana sig till var han har hamnat, i vilken världsdel, i vilken årstid. Tyvärr kommer hans slutsats att leda honom alldeles fel. Han tror att han har hamnat i ett handfast landskap med enstaka gårdar, hundar och fåglar. Han tror att detta är den värld han ska leva i: ljud som vandrar genom den klara luften en stillsam vinterdag, ljud som ger intryck av en samlad, fredlig, mänsklig boplats. Men det är fel. Ingenting av detta finns, allt det han har hört är sådant som inte längre går att återge med självklarhetens ord, den mänskliga boplatsen är för länge sedan övergiven, överflyttad till andra nivåer, andra rumsbildningar, mer eller mindre digitala, mer eller mindre sanningsenliga.

Men på sätt och vis har han rätt. Han har upptäckt att det finns avstånd, vidunderligt stora och små, att det finns ljus som kan vandra in under barnvagnens huva – och ut igen. Han har varit med om att ljud kan ramla ner från himlen som mjuka stenar och att fågelröster kan spänna upp rummet som en hög, hög båge.

*

“Är detta verkligen verkligheten?”, frågar sig Ulf Eriksson i en 80-talsdikt förlagd till den svenska landsbygden med “kokmalen skymning” och en gubbe – “ganska påtaglig” – i grindhålet. Och han svarar själv i nästa rad: “Snarare vrglee eller Värkligheten, ekihtn…”

Att bara gå längs en grusväg på landet med sin barnvagn är inte mycket att komma med. Att bara leva genom en dag, skala potatis och läsa tidningen. Tiden släpar sig fram och för att komma härifrån och ner till sjön måste jag trots allt förflytta min och barnets kropp den sträcka som skiljer oss från sjöstranden.

När den moderna staden växte fram i början av 1900-talet med den nya rumsmiljön, gator instängda mellan höga byggnader och utan förbindelse med de öppna vidderna, med elektricitet och det nya mediet film, var det något som uppenbarligen behövde hanteras av författare och konstnärer. Rilke skrev bekymrat om människor instängda utan ljus, med djupa fönster i dessa nya stadshus som “alltid är i samma skugga”, och hos Kafka blev den långa korridoren till ett tidens ornament.

Ögon och kroppar verkar ha haft svårt att vänja sig vid detta nya, trånga rum och strategierna växlade. Många rekommenderade, som den tyske filmkritikern och skribenten Siegfried Kracauer, att ta tjuren vid hornen, han trodde sig veta att “först deltagandet i och förvandlingen av det overkliga livet för till verkligheten”. Att leva med overkligheten, samla på sig den tomhet som staden alstrade, och “hellre se att världen till fullo avslöjade sin skenkaraktär, och så vitt möjligt att intigheten härskade”.

“Blicken bemäktigar sig inte bilderna utan dessa bemäktigar sig blicken”, sa Kafka när han på 20-talet stötte på det nya mediet film. “De [bilderna] översvämmar medvetandet. Filmen innebär en uniformering av ögat som hittills varit naket.” Filmen gör något med blicken, den tar hand om ögonen innan ögonen hinner ta hand om filmen. Det är inte längre synens rumsliga skärpa som är av intresse, dess förmåga att ta in vyer, att mäta avståndet härifrån till skogsbrynet, härifrån till slutet av gatan. Av intresse är bara filmens förbindelse in i hjärnans skrymslen. En väg in till hjärnans mörker.

Men det fanns även påhejare av den nya tiden, som pseudonymen Yvan Goll som i “Die Neue Schaubühne” 1920 skrev en text som håller fram filmen som framtidens ensamma segrare. “De statiska naturlagarna har ställts på huvudet. Rummet, tiden är överrumplade. De högsta krav som konsten ställer, syntesen och spelet mellan motsättningar, möjliggörs och underlättas först genom tekniken. Vi har filmen. — Snart kommer biografen att driva bort och ersätta stadsteatern.” 

*

Kvinnan rör på munnen – och ut strömmar musik. Hon går längs en strand, svävar liksom långsamt fram – och står samtidigt i en dusch med kläderna på, ständigt sjungande, vänder sig om i profil och faller liksom in i en obestämd forntid där hon blir liggande i en soffa medan väggarna bakom henne rivs ner, byggs upp och rivs ner. Ömsom torr, med utslaget, mjukt böljande hårsvall, ömsom drypande våt, ständigt i färd med att med sina läppar tillverka denna obetvingligt frampulserande musik.

Bilderna på den sjungande kvinnan kräver att jag lägger ner vapnen, att jag låter mina ögon förföras, att jag virvlar med frǻn bild till bild med sekundsnabba klipp – och jag gör motstånd, försöker, liksom Kafka inför filmen på 20-talet, in i det längsta förhålla mig reflekterande där ingen reflektion får finnas. 

Härifrån ser det ut som om mönstret går igen, som om det stora nya vi upplever har upplevts förr. På sätt och vis fick förstås Yvan Goll rätt, inte om teaterns undergång visserligen, men filmen blev verkligen framtidens medium. Nu tillhör den, som Yvan Goll förutspådde, “hela världen, och även folket i förortsbiografen”. Han förutspådde inte dess intrång via TV och senare diverse bildskärmar in i hemmen, men det kanske är väl mycket begärt. Det gjorde däremot Paul Valéry i en vacker passage åtta år senare, 1928: “Liksom vatten, gas och elektrisk ström genom ett nästan omärkligt handgrepp leds in i våra våningar långt bortifrån för att betjäna oss, så kommer vi att bli försedda med bilder eller med tonserier som genom en liten rörelse, nästan bara ett tecken, inställer sig och på samma sätt lämnar oss igen.”

1900-talet är, om man tittar närmare efter, fullt av tankar om allt det nya som varje generation upplevt som kvalitativt skilt från vad tidigare generationer upplevt. Gång på gång säger man sig att nu har det verkligen hänt något alldeles nytt, nu har allting ställts på ända.

*

Med sinnena bygger vi våra första rum, nu som för tusentals år sedan. Det allra första är fyllt med trettiosjugradigt saltvatten och sluter tätt intill oss. Jag kommer ihåg hur jag satt med den lille i famnen just efter att han lämnat sin vattenfyllda grotta, insvept i ett landstingslakan medan den hårt prövade mamman fick sys ihop. Jag tittade på honom från sidan och upplevde med honom känslan av att komma från detta trånga mörker ut i sjukhussalens flödande ljus. Länge satt han med ögonen öppna alldeles lugn och liksom fullt i färd med att spänna upp detta världsliga rum med solljus och motorbuller som han hädanefter skulle röra sig runt i. Snett bakifrån fanns det något alldeles välbekant med just sättet som hans högra öra var fäst vid huvudet på, något i nackens rundning och övergång i hals. Naturligtvis! Det var min egen nacke och skalle jag satt och tittade på! Jag borde inte kunna känna igen mig själv från denna vinkel, men när jag nu gjorde det fick det mig att tro att synen är större än bara blicken ut ur ögonens hålor, att ögonen verkligen i någon större bemärkelse vandrar ut ur kroppen och bygger rummen som vi sedan vandrar igenom.

*

“Om jag går till dörren i den här salen, så är jag redan där och skulle alls inte kunna gå dit om inte så vore att jag redan är där”, säger Martin Heidegger med en något tillspetsad formulering. Poängen är väl ungefär att vårt mest grundläggande tillstånd består i ett förhållande till det rum vi befinner oss i, med hela vår varelse känner vi av hela rummet, och bara av den anledningen kan vi ta det i anspråk.

“Scratch my brain” skulle kunna vara vår tids slagord. Med teknikens hjälp har vi byggt en vardag som ställer alla rums- och tidsbegrpp på ända. Informationsflödet tar en genväg till närvaron och lurar hjärnan genom att simulera detta här och nu. Den stillsamma blicken som hos den nyfödde bygger upp ett rum tycks inte riktigt duga? Ögonen och alla våra sinnen som skulle ta oss ut, som skulle låta oss bli till i rummet, de finns fortfarande där – men den traditionella tiden och det traditionella rummet tycks svika? Vi gör vad som helst för att slippa leva under de traditionella naturlagarnas rigida styre. Ta mig ut, befria mig från min egen tyngd, från detta hopplösa flöde av linjär tids- och rumsuppfattning! Låt mig vara överallt, samtidigt! Varje sekund tillsammans med vardagens Deus Ex Machina – ofta i form av en mobiltelefon – är en protest mot den gamla tidens här och nu, mot den egna kroppen som envisas med att lyda under tyngdlagen. In i bilderna, in i informationsflödet, är det kanske den väg vi måste ta?

Först kom tekniken och satte naturlagarna ur spel, tycktes göra allting närvarande samtidigt och gjorde anspråk på att upplösa tid och rum, och hos åtminstone vissa skapade en känsla av att verkligheten var på glid. Och nu tycks själva den mänskliga hjärnan via AI-tekniken vara på väg ut på helt egna upptåg. Journalisten och författaren Anne Applebaum talade redan 2017 i en krönika i The Washington Post om, “ett träsk av overklighet, en värld där du inte vet om de känslor du känner är manipulerade av människor eller maskiner, och där – när alla nyheter flyttar online, som de säkert kommer att göra – det snart kommer att vara omöjligt att veta vad som är verkligt och vad som är inbillat.” 

Återigen, liksom vid de tekniska landvinningarna på 1900-talet, så kommer det nya med både hot och räddning och “ett träsk av overklighet”. Och återigen kan vi väl inte göra så mycket annat än att säga både ja och nej samtidigt, spänna upp den där gamla himlen, registrera korparnas samtal högt där uppe, och samtidigt , med Kracauer, se världen “till fullo avslöja sin skenkaraktär”.

*

Sent på kvällen går jag genom ett mörkt rum med mitt barn i famnen, fram och tillbaka från vägg till vägg, enformigt nynnande. Jag för, knäande på varje steg, över en smula rörelseenergi från mig själv till mitt barn, och lämnar i arv något av den relation till rummet som jag själv en gång fick – säger, med mina steg: det här är ett rum som det går att förhålla sig till, ett rum med plats för mänskliga varelser, ett rum som finns kvar genom natten. Jag bygger en förbindelse, en bro att färdas på från vakenhet till sömn. Det tar en halvtimme, drygt, sedan lägger jag varsamt ner den lille i spjälsängen och stapplar kisande ut.

—

Applebaum, Anne, “The threat from artificial intelligence may already be here”, 28 juli 2017, The Washington Post.
Eriksson, Ulf, “I förut lugna rum”, 1983
Goll, Yvan, “Die Neue Schaubühne”, 1920
Heidegger, Martin, “Teknikens väsen”, 1974
Janouch, Gustav, “Samtal med Kafka”, 1957
Kafka, Franz, “Dagböcker : 1914-1923”, 2008
Kracauer, Siegfried, “Die Angestellten”, 1974
Rilke, Rainer Maria, “Dikter : urval och inledning av Carl-Henrik Wittrock”, 1978
Söderbergh Widding, Astrid, “Sätt att se : texter om estetik och film”, 1994
Valéry, Paul, “La conquête de l’ubiquité”, 1928