Vi ska rulla in en vardag i skogen
ett arbetslag av förlorade ord
in under kojans grönskimrande filt.
Högresta ska vi stå
som trädstammar
och vara våra egna föräldrar.
Våra ord ska skimra
som vita sniglar i kvällssolen.

Min ringklockas vertikala streck
genom bokskogen
och den autistiska flickan
som vettskrämd i en cirkel
med ögonen skriver:
INTE och INGEN.
Oklart vad som skiljer.

På trädkronornas utsträckta handflator
ligger flickans ögon.
Ännu irrande runt på jakt efter
det diagonala, det särskiljande
som en orienterare på jakt
efter sin brandgula skärm.
Dessa miner.

Och huggormen som ringlar in
i mitt cykelhjul, som nästlar sig in
i förhandenvarandet, i därvaron
där ingen skillnad finns.