”Intet är mer förödmjukande än den dåraktiga indignation man kan erfara efter att ha lämnat ett sällskap där det sagts rått fattiga, inskränkta saker. Mitt i livets platthet alltid hålla en vy öppen in mot sitt verkligaste, renaste – hur många är i stånd till det! Det högsta som lyckas oss härutinnan – och man har anledning lyckönska sig, då man kommit så långt – är i allmänhet detta, som Schopenhauer anbefaller som den enda utvägen: tiga.”
Nordiskt och klassiskt (1914)
”Är man fler än fyra personer är man en samling idioter”, påstår den franske vissångaren George Brassens i en av sina sånger (Le Pluriel). Det kan ha sina sidor att umgås med många, att vara en del av en större samling. Brassens inbegriper förmodligen sig själv som en idiot bland de övriga, och menar väl ungefär att nivån på samtalen har en tendens att sjunka när flera ska komma till tals; det är sällan de klokaste som driver samtalen framåt. Tvärtom, kan den kloke lika väl som den mindre kloke bli indragen i rollspelet och till sin egen ”dåraktiga indignation” upptäcka först efteråt att man lockats iväg i samtalsriktningar som man verkligen inte vill stå för. ”Varje gemenskap gör oss på något sätt, någonstans, någon gång – ’gemena’”, säger Nietzsche. Den som sagt ”rått, fattiga, inskränkta saker” är inte bara de andra, utan även man själv – därav den dåraktiga indignationen.
Ekelund vill slippa vara med om den typen av förödmjukelser och hans råd verkar då vara dels att inte tappa bort sig själv i gruppen, dels att försöka hålla igen och helt enkelt tiga. En ganska defensiv hållning, kan man tycka. Varför inte istället försöka vända hela samtalet och få in det på mindre inskränkta spår? Varför inte ta sitt ansvar och bryta udden av det råa, fattiga? Nej, det vore att sikta alltför högt, det ligger inte inom möjlighetens gräns, tycks Ekelund mena. Ekelund har en alltför krass bild av mänskligheten, av människan i grupp, för att se att det skulle vara mödan värt – och känner samtidigt väl till sin egen skörhet, sitt eget svaga psyke. ”Vem talar om segrar? Att uthärda är allt!”, skriver Ekelunds samtida Rainer Maria Rilke, också han av en skörare natur.
Hur många har inte varit med om just det som Ekelund talar om? Man befinner sig i ett större sällskap där samtalet plötsligt glider iväg ut mot det riktigt platta, enfaldiga, påhejat av någon mindre sympatisk person men där alla blir medskyldiga och man själv hör sig säga saker som man egentligen inte alls vill säga. Och hur många har inte någon gång lyckats just tiga, men då känt hela förödmjukelsen minst lika stor efteråt som när man talat. Som tigande blir man inte bara medskyldig, man blir dessutom en andra klassens gruppmedlem, ställd utanför gemenskapen och odugligförklarad. Inte ens hålla igång en jargong klarar man! Till försvar för alla som känt den typen av känslor talar Ekelunds aforism. Aforismen säger, så som jag läser den, att det är helt okey att tiga, att det kanske trots allt ofta är en väl så god strategi, ja, kanske den enda utvägen.
Att tiga tycks dessutom vara en följd av det som aforismen nämner i sitt mellanled: att ”hålla en vy öppen in mot sitt verkligaste, renaste”. En sådan öppning är viktigare än att lyckas smälta in i gruppen och samtidigt något som tycks stå i viss motsatsställning till den här typen av gruppsamvaro. Precis som i aforismen om den underliga pennan lyckas Ekelund här ”skära ut ett blått fält” mitt i aforismen. Ekelund försöker inte på minsta vis förklara vad detta ”verkligaste, renaste” skulle bestå i, men lyckas ändå benämna det i ordalag som skänker aforismen stor kraft. Detta ”verkligaste, renaste” befinner sig omgiven av aforismens textmassa som den enskilde befinner sig omgiven av gruppen. Att ”hålla en vy öppen” är inte helt olikt zenbuddisternas formulering av den tänkta kontakten med stjärnhimlen under meditation: sittande med rak rygg så att en över huvudet stående stjärna kan kasta sitt ljus rakt ner genom ryggraden.
