”Den verkliga Bohèmen står man alltid i bundsförvantskap med – så snart man befinner sig i det äktas, det ofiknas, önskerenas värld. Här är man aldrig en ensam, en förbigången, utesluten – så länge man rent vill. Ett stort begrepp av bohèmiskt ointresserat – stor och rent och fritt – är mera värt än alla denna världens värdigheter. Ty däri ligger detta: alltid leva – under morgonrodnaden.”
Atticism – humanism (1943)
Ekelund hade inte särskilt mycket yttre framgång i sitt liv. Inte ens under sina första författarår som kritikerhyllad poet fick han läsare i någon större utsträckning. Förlaget beklagade sig över osålda diktsamlingar och fortsatte, när Ekelund bytte genre till prosa, att beklaga sig ännu mer över osålda aforismsamlingar. Ekelund skämtade själv om att han efter fyrtio års författarskap bara lyckats skaffa sig ett fyrtiotal läsare. Dessutom saknade han av allt att döma i viss mån förmåga till lättsamt umgänge, vilket gjorde honom tämligen ensam under perioder i sitt liv.
I aforismsamlingarna tycks han stärka upp sin egen syn på verkligheten, i ständig konflikt med ”den andra världen, den som människorna kallar den verkliga”. ”Och ville jag endast fast tro och trösta till min levnadsresas underjordiska sol och dess planetvärld, då reste jag kostligen, då reste jag ’furstligt’. Men ve mig, om jag glömt min verkliga värld och var hänvisad till att endast färdas i den andra världen, den som människorna kallar den verkliga.” (Hemkomst och flykt, 1972).
Bygger han då bara upp en fiktiv värld, en fantasivärld där han själv kan vara hjälte och känna av den framgång som han saknade i ”den andra världen”? Nej, det är väl det som är det märkliga med aforismerna: den värld som Ekelund då och då lyckas locka fram tycks minst lika verklig som ”den som människorna kallar den verkliga”. Hur går det till? En förklaring skulle kunna vara att den värld som människorna kallar den verkliga i mångt och mycket är en fiktion byggd på allmänna föreställningar och överenskommelser. Det är det antagandet som Ekelunds filosofi nog kan sägas vila på, och, som sagt, alltsomoftast lyckas han i aforismerna göra troligt att han faktiskt har rätt.
”Den verkliga Bohèmen”? Det antyder att det skulle finnas en overklig eller falsk bohem. Vem eller vilka skulle det vara? Som jag läser aforismen handlar det om den romantiska konstnärsroll som odlades inom den tidiga modernismen. Där stod bohemen självklart högt i kurs och till rollen hörde en viss lättsamhet, ett visst förakt för den småborgerliga livsstilen och ett slags ”ta-dagen-som-den-kommer-mentalitet”. Men, tycks alltså Ekelund mena, detta var ofta bara en roll som odlades, en teaterroll som spelades av konstnärer och poeter utan verkligt underlag, utan verklig inlevelse. Genom uttrycket ”Den verkliga Bohèmen” slår Ekelund i aforismen i så fall åt två håll: både mot de som ”leker” bohemer – och mot den småborgerliga värld som den verkliga bohemen riktar sig mot.
”Här är man aldrig en ensam, en förbigången, utesluten –”. Bakom dessa ord vilar inte enbart en romantisk föreställning om en fiktiv gemenskap med andra ”verkliga bohemer”, utan också Ekelunds något annorlunda definition av ensamhet. ”Vem är ensam? Den som svek sin genius”, heter det ju i en annan aforism (se 2.1). Och ensamhet handlar då i första hand om att ha förlorat kontakten med sig själv, med sitt eget inre – och med sanningen, med sina ideal. ”Här är man aldrig ensam” skulle då snarast kunna tolkas som: här lider man inte av ensamhetskänslan, eftersom man får styrka ur kontakten med sitt inre, med de goda tankarna, med den väg man slagit in på.
En märklig koppling finns i aforismen mellan ordet ”ointresserat” och uttrycket ”alltid leva – under morgonrodnaden”. Ekelund tycks lägga in något alldeles speciellt i detta att vara ”bohemiskt ointresserad”. Vad är det man ska vara ointresserad av? Vad innebär själva den ointresserade hållningen? Till att börja med handlar det nog om att inte haka upp sig på bristen på framgång, bristen på berömmelse. Fastnar man i tankar på sitt eget misslyckande utifrån ”de andras” definition på lycka ställer sig denna tanke i vägen för en ren och enkel upplevelse av det man har närmast. Ett visst ointresse för framgång tycks för Ekelund vara en god sak. I övrigt tänker sig nog Ekelund rent allmänt att försöka utvinna det bästa ur den allmänna föreställningen av det behemiska: att inte hänga fast vid saker och ting, att inte gå ner sig i ekonomiska bryderier, att verkligen leva från stund till stund, från dag till dag och inte vara med tankarna i bekymmer för dagar som ännu inte kommit eller dagar som varit. Det här är tankar som lätt blir till schabloner och ur den bara alltför lättsamma, alltför slappt anammade och självupptagna konstnärsbohemenrollen vill Ekelund därför utvinna ”Den verkliga Bohèmen”. Och han gör det med hjälp av ”Ett stort begrepp av bohèmiskt ointresserat”. Att vara ointresserad, punkt slut. Som om ett tillräckligt stort ointresse sopade rent i sinnet och gjorde plats för dagen själv. Det ligger kanske i detta en tillit liknande den som finns inom zenbuddhismen? Att ”bara-sitta”, ”shikantaza” , som man inom sotoskolan talar om. Låta tankarna komma och gå som de vill. Egentligen inte alls varken tvinga bort eller tvinga fram något – utan bara genom en viss sorts radikalt ointresse rensa sinnet och göra plats för livet självt. Och då förutsätter man inom zen, precis som Ekelund, att det under all bråte och bortom alla ambitioner finns ett enkelt och starkt liv, ett liv som lyser som ”under morgonrodnaden”.
