Den vita fjärilen beskriver en spricka vinglande fram längs avgrunden: knixig, rak, snedställd. Ett före och ett efter: en återkomst från de dödas värld. Hudlöshet och tunga vinterjackor. Nakna överkroppar i solgasset. Från vintermörkret utkastad. En skilsmässa, en bodelning, en första flygtur på egen hand, vinglig. Sprickan, med början i tonåren kanske ännu tidigare och […]
senaste
- HeideggerkritikEtt etiskt tomrum Det finns hos Heidegger ett slags etiskt tomrum som trots allt är besvärande, speciellt i kombination med de politiska ställningstaganden som han gjorde […]
- Livets moderJag bröt loss ett stycke av vårt hus och skrev på garageuppfarten: livets moder. Det var inte dagarna vi skulle fångas ilagda i prydliga högar med […]
- Arton sekunderDen 9 juni 1563 släpper läkaren Felix Platter ner en sten från en vinglig bro vid passet Sanetsch i alperna. Han hinner räkna till arton innan […]
- UppåtvindarLjudlöst ska det vara, lägger man till ett ljud förminskas upplevelsen. Och lägger man till en rörelse i form av vingar som rör sig minskar känslan […]
- BlankisIskyla. Tungor som spänns mot isens inre gom och dras inåt, bakåt i ljudliga knallar som fortplantar sig i kilometerlånga sprickor. Det blir skarpa konturer. Solnedgång, […]