Finns det fortfarande tåg som blir stående en stund ute i mellandagsskogen, i de riktigt blöta markerna, i väntan på Thoreau? Någon som ser ut från tågfönstret, som känner sig utsedd, med ord som formas i gommen, rundar ”det goda hoppets udde”, lutar sig ut över avgrunden, och lämnar allt bakom sig?
