”Vi tänker på dig”, kan man läsa i tidningen. Det är ett mystiskt budskap: vem är mottagare? Vi tror väl egentligen inte att den döde läser tidningen – lika lite som stenåldersmänniskorna trodde att den döde verkligen skulle äta gröten som de satte in i graven – men vi hoppas att våra tankar på något sätt ska kunna bevara den döde, hålla honom vid liv. Vi räddar den döde in i våra tankar. Som om tankarna var något lika mäktigt som vardagens obestridliga fakta där den döde bevisligen inte längre finns. Som om tankarna var så mycket mer än bara ett teoretiskt kringkastande av begrepp, något mer än bara streck, prickar och linjer som ritas upp i huvudet på en människa. Som om den döde – som vi samtidigt är övertygade om inte längre finns – kunde få låna våra ögon, som om vi kunde maka oss åt sidan en bit och lämna plats för den döde att titta ut genom våra ögon.
Vi sätter in ett foto i tidningen och någon skriver några väl valda ord. Fotot visar den döde bara under bråkdelen av en sekund, med de där stora, bredbågade glasögonen som var så populära på 70-talet och med det där leendet som la sig lite snett över munnen efter den sista stroken. Och nekrologen som ska sammanfatta, som förväntas måla upp den dödes liv i stora drag som en sann historia: ”Han var till sin person energisk och mycket engagerad i de uppgifter som kom honom till del. Han var alltid hjälpsam och mån om de sina.” Den ena satsen inskjuten i den andra, som en låda in i en byrå: alla goda egenskaper inskjutna i den stora berättelsen. Livskarriär – men inget liv. Egenskaper – men inga ögonblick. Berättelsen om den döde naglar fast den döde lika effektivt som födelse och dödsåren på gravstenen. Detta var den dödes liv, säger nekrologen, varken mer eller mindre. En svår genre.
Livet som en helgjuten berättelse. Eller livet som snubblar sig fram mellan ögonblicken, mellan ögonblickarna, ögonkasten, ögondrunkningarna. Livet som står och tittar länge in i fel ögon, smeker över fel arm, skickar fel hälsningsfras och tar en extra tur med bilen av en anledning som ingen nekrolog kan redogöra för.
Alla dessa reducerade livshistorier som beskriver en rörelse från de farliga, osammanhängande, omoraliska ögonblicken – till den präktiga, avskalade historien där allt får sin rimliga förklaring. Det finns en vilja att se berättelsen segra över ögonblicken. Berättelsen sitter i regeringen, berättelsen går på alla viktiga möten, berättelsen kan tydligt och klart redogöra för sin dag – och ögonblicken har inte koll, ögonblicken vet inte riktigt vad som hände, ögonblicken befinner sig i kontinuerlig opposition: ständigt på flykt i berättelsens katakomber.
Samtidigt oroas och lockas vi av ögonblicken så till den grad att vi mer än gärna följer en bit på vägen ut i ögonblickens fragmentariska landskap, i tillfälligheternas, slumpens och den fullkomligt galna ingivelsens landskap. Vi trasslar så gärna till det, slår följe med en farlig tanke och förundras över mördarens kyla, över hur lätt det kan bli en felkoppling och det värsta tänkbara scenariot plötsligt är ett faktum. Fast bara en bit på vägen – sedan vill vi se hur mördaren grips och alla fragment faller på plats i den trygga, enhetliga och heltäckande berättelsen som alltid måste få segra.
Som i en mordutredning samlas i nekrologen enstaka pusselbitar från den dödes liv in och görs om till en rationell och begriplig berättelse. Det ligger bara i mördarens intresse att låta ögonblicken stanna kvar som ögonblick – vi andra strävar mot att hämta in de här djuriska ögonblicken, de här vilda fragmenten och tämja dem till anspråkslösa, fullt begripliga små episoder i den här världen. Krampaktigt håller nekrologen fast vid budskapet: berättelsen är allt – ögonblicket intet. I nekrologen är livet en tändsticksask full med förkolnade små stumpar.
Tur då att de otämjda tankarna finns! Tur då att ögonblicken befriar, att poesin befriar, att berättelsen ständigt utmanas av de farliga ögonblicken. ”Vi tänker på dig” är en ögonblicksfras, en ögonblickets ingivelse. Det är ögonblickspoesins livskraftiga svar på prosans förstelnade nekrolog. En livsformel som befriar från framgång, årtal, yrkesval, giftermål och karriär. ”Vi tänker på dig”! Det är ögonblickets Houdini som krängt sig ur berättelsens väl tillslutna kista och lever vidare i en oväntad solglimt. När solen plötsligt lyser över sätena i bilen och vi vevar ner rutan och sticker ut vänstra armbågen. Då finns du där.
