Av många möten blir man trött

Som om det var någon del av en som saknades? Men det stämmer inte, allt finns där, t.o.m. anteckningsblock fick man med sig in i möteslokalen där i princip vad som helst kan skrivas ner. Man har inget att klaga på.

Ändå är det som om man, just när man gick in genom dörren till mötet fick lämna något i pant, något som man nu innerst inne sitter och saknar. Man sitter där och skruvar på sig. Man har fått en liten oro i kroppen. Själen, kanske? Nej, det är något mer obetydligt, fast samtidigt mer konkret. Havet? Horisontlinjen? Himlen? Någon del av mig själv som jag inte visste att jag gick omkring med, men som jag nu sitter och saknar intensivt. Frågan är vilken?

Man kan tydligt se på de som kommer ut från mötet hur liksom ett lättat leende sprider sig över ansiktet, ja, över hela kroppen: nu fick man tillbaka det man hade suttit och saknat, just när man passerade genom dörröppningen. Där, i dörrkarmen, hade någon del av oss hållits som gisslan den stunden vi var inne på mötet.

Av många möten blir man trött. Det är tröttsamt att inte få ta med sig hela sig själv. Det tar på krafterna. Och efteråt känner man sig lite tom. Som om man trycks uppåt in i en allt tunnare atmosfär för varje möte man går på. Man blir mer och mer full av information, av slutsatser och synvinklar, men samtidigt också mer och mer tom. Man behöver något helt annat.

En del blir kvar där uppe i den tunna atmosfären och vet inte hur de ska ta sig ner. De börjar utveckla andra sätt att andas på och vänjer sig så småningom vid den tunna luften på alla möten. Man kan se dem som bortglömda ballonger som stigit upp till en viss nivå där de inte kan komma högre. Blå, vita och röda ballonger som svävar högt där uppe.

Varje dag vill våra huvuden fara iväg uppåt in i arbetsliv och nyhetssändningar, argument och ”tidens anda” – och risken finns att man hamnar längst upp i den tunnaste luften framåt kvällen. Då gäller det att försöka sova sig tillbaka. Det är inte alltid man klarar det. Man måste lämna alla nattens kranar öppna. Man måste verkligen låta sig fyllas av sömnens tunga kroppslighet, av drömmens bilder och dödens allvar – först då kan man, om man har tur, hinna ta sig ända ner till jorden igen under en natt.

Print Friendly, PDF & Email