Att cykla genom mörker

DEN GAMLA VÄGENS ögon sluts, och den nya vägens ögon öppnas. Det är vägomläggningens egen lag. En väg får en ny sträckning, ny beläggning, rätas ut, görs om och öppnas sedan en dag för trafik. Över en natt faller den gamla vägen i glömska. Längs den gamla, slingrande vägen färdas från den här dagen bara bakåtsträvarna, de som tiden har övergivit, förlorarna. De får sällskap av de döda från gravarna som den gamla vägen passerar förbi, av det förgångna, av mumlandet.

När jag en tidig morgon cyklar den nyasfalterade vägen känner jag att någon därinne i dunklet cyklar den gamla vägen i samma takt. Jag kan inte riktigt se den andre, men jag hör rasslet från hans tunga, omoderna cykel och kan då och då skymta hans mörka gestalt mellan granarna. Det är den verklighetsfrånvände, stumme, dödsmärkte. Han som vi en gång för alla tagit farväl av. Han finns inte i den här världen, men jag kan tydligt höra hur hans kedja rasslar därinne i dunklet.

När jag ska hem på kvällen tar jag av någon anledning den gamla, gropiga och leriga grusvägen. Jag cyklar genom kompakt mörker, som vanligt utan att få igång belysningen på cykeln. I nerförsbackarnas framrusande mörker vinglar jag från sida till sida, högljutt visslande för att inte ränna rakt in i en intet ont anande älgtjur. Och i den längsta uppförsbackens långsamma mörker kommer jag ifatt honom, den övergivne, världsfrånvände. Jag känner stanken av hans gamla nerkissade överrock. I det långsamma mörkret förenas våra båda stumheter: min moderna, vidöppna, digitala, tigande sina nollor och ettor – och hans uråldriga, slutna, sakrala, mumlande sina böner. I stråket som skär genom skogen glider vi samman, på väg med våra två tomheter, lika verkliga.

Print Friendly, PDF & Email

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *