Senhöst

ATT KOMMA TILLBAKA till sitt avlövade tillstånd. Att slänga av sig alla roller man spelat och komma tillbaka till sina egna ögon, sina egna händer. Hur gör man då? Att sjunka tillbaka in i sitt grenverk, hitta sina skrovligheter på nytt. Som när det varma, gula knackar på hos det gröna. Och sedan, några veckor senare, en betydligt kyligare tomhet som knackar på hos det gula och ber att få bli insläppt. Och man har inget val, man får säga: Välkommen vinter! Välkommen köld!

Fast först måste det där andra flytta ut. Det där som trängt sig in och tagit över när man inte varit där. Nu vill man själv se ut ur sitt grenverk igen, nu vill man själv känna sig fram med sina spretiga, lavtäckta grenar – och då får det där andra flytta på sig.

Hur skulle det gå till? Man får förhandla. Man får betala en lösen. Man får lägga ner vapnen. Vägen tillbaka till sig själv kräver att man ger upp sina roller. Vågar man det? Man får säga: ok, det här som finns här just nu är vad jag består av, det är mina förutsättningar, jag får nöja mig med det. Man får lämna tillbaka de starka färgerna som lyste upp i rymden och kunde ses på flera mils avstånd. Man får släppa de tusentals ögonen som man stått och burit på genom hela den varma årstiden. Nu får man klara sig utan allt sådant. Nu har man bara sin egen inbyggda blick att se med, sitt eget kala grenverk att känna med.

Man är tillbaka vid utgångsläget, utan skylande grönska, utan färgskrud. Var har man varit? Man har låtit sig slukas upp av någon eller något. Man har haft fullt upp med att bara stå och vara vacker.

Nu blir allting mycket enklare, men också mycket farligare. Vem ska man nu gömma sig bakom? Vem vet vilka faror som kan lura där ögonen inte ser?

Man är tillbaka. Hur känns det? Det känns ovant och lite högtidligt. Nu ska man alltså börja leva inifrån sig själv igen. Inifrån den här blicken som tänker på att den ser och tänker på att den tänker på vad den ser. Inifrån de här grenarna vars enda försvar mot omvärldens attacker består i att släppa alla anklagelser rakt igenom sig. Detta grenverk som nu, i en vindstilla, frostig morgon kräver blickstilla tålamod, i ett kyligt ingenmansland, avklädd, vid medvetandets yttersta gräns. Som den där frusna hägern som, med allt sitt tålamod, i tusentals år blivit stående på ett ben i en kinesisk dikt:

”Orörlig väntar den
på stenen längst ute
den stränga vinterns ankomst.”

Print Friendly, PDF & Email

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *