Berlin

ALLT VILL MAN kanske inte ha med sig om man nu skulle bli tvungen. Inte de oändliga köerna med pendlare som ringlar på den trefiliga motorvägen. Inte det överfulla varuhuset som på fem våningar påstår sig erbjuda alla aspekter av världens overklighet. Inte heller de där överdådiga vestibulerna där vi alla förvandlas till figurer i en blank fyrfärgskatalog från någon modeagentur. Eller rättare sagt: allt det där får gärna följa med, fast då förvandlat till en spegelblank grå vattenyta som får breda ut sig längst ner under däck.

Den svarte mannen i solglasögon och färgglad tunika i sitt marknadsstånd med afrikanska tyger utgör ett gränsfall. Man skulle kunna tänka sig att ta med delar av det där marknadsståndet, liksom mannen själv, men då liksom filtrerat i ett filter för anpassade folkloristiska uttryck: bara det som tar sig igenom filtret får följa med. Samma typ av filter skulle kunna användas för stånden med grova brödsorter och korvstånden med aningen för salta korvar.

I princip alla mindre kafébord avsedda för endast två gäster borde få följa med, med hänvisning till att dialogen trots allt måste sägas utgöra människans urhem. Om det gick att få plats med skulle man nog också, som motvikt, vilja få med sig det där ringlande demonstrationståget som, anförda av en seriöst rimmande rappare, drog genom stadens centrum. Går inte hela tåget in skulle man kunna nöja sig med den draperade skåpbilen med högtalarutrustning, som sex eller åtta personer med krökta ryggar likt medeltida botgörare gick och sköt framför sig.

En tårtbit av stadens parkliknande skog borde man väl också ta med? I så fall skulle man kunna välja en bit mitt på i söder där man kan få med både några av stans mest välsjungande koltrastar och de där två hemlösa med grottmänniskolikt hårsvall i smutsiga sovsäckar som lagt sig under ett vasstak.

Print Friendly, PDF & Email

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *