SÅ FORT TYNGDEN vänder ryggen till, smiter tomheten in. Som en bild av den tunga berättelsen om våra liv: i varje ögonblick en väntan, ett vankande av och an där inne i de oändligt långa ögonblicken.

De bångstyriga ögonblicken, luckorna som alltid uppstår. Här ska det annars vara ordning och reda: varje tåg på sitt spår, utan möjlighet att avvika. Inga tåg som tvekande söker sig in på någon annans spår, inga spår som bara tar slut därför att banarbetarna gått hem för dagen och glömt att göra rälsen färdig. Verkligheten är infångad i oändligt långa sträckor med räls och tillhörande tidtabeller. Tågen går då de går och den tunga rälsen flyttar man inte på i första taget: den ligger där den ligger. Alla rörelser är definitiva, alla tider exakta enligt tidtabell. Eller – så var i alla fall tanken.

En stationsvaktmästare går runt på perrongen utrustad med en märkligt lång tång och plockar fimpar. Den usla fimpen har kilat sig ner i en springa mellan stenplattorna och vill inte komma in i tångens grepp. Mannen, som ser ut att vara av turkisk härkomst, vägrar att ge sig och försöker oändligt länge att få upp den ynka fimpen. Det blir en kamp mellan mannen och fimpen. Han borde ha gett upp för länge sedan, men fortsätter över det absurdas gräns: fimpen ska upp! Ända tills en mycket gammal kvinna med en liten ryggsäck böjer sig fram, tar fimpen med fingrarna och elegant slänger den i vaktmästarens sopsäck. De växlar ett litet leende.

Och in på bangården tränger plötsligt, med hundra års försening, en oändlig rad av godsvagnar fyllda med prima, vitskimrande björkved. Folkvisans leende björkstockar tar vägen in i våra nutidshjärnor och ska följa oss på vår resa antingen vi vill det eller inte. De sätter omärkligt sin stämpel i pannan på var och en av oss som går där och väntar på ett tåg som aldrig kommer, upptagna av våra mobiltelefoners minimala display: lantisar, hela högen.