Sista generationen

Vi är den sista generationen! säger plötsligt en tonårstjej på tåget mellan Borås och Alvesta. – Hur menar du då, frågar kompisen? – Det tar ju slut 2050 och då finns vi fortfarande, säger den unga tjejen nästan triumferande! – Vad menar du med att det tar slut? – Jo, inget av det vi kan göra idag kommer man att kunna göra efter 2050!

Tyvärr måste jag gå av tåget i Alvesta och missar alla vidare detaljer kring undergången 2050. Sista generationens ungdomar fortsätter mot Kalmar. Det kanske var synd? Kanske kunde det ha varit värdefullt att få lite koll på den där undergången? Jag skyndar på mina steg genom vårkvällen. Snön har smält undan och blottar resterna av en ICA-kasse som har fastnat bland taggarna i nyponbuskarna vid cyklarna. En blå och gul plastpropeller från en leksakshelikopter som kanske störtade i gräset en mörk höstkväll sticker fram ur en halvt nersmält snödriva. Koltrasten med sina lugna, distinkta, komplicerade fraser sitter och bygger en expanderande kub av glas. En avantgardism som levt kvar genom seklerna, med djärv frasering, halsbrytande slutackord och teman som återkommer med total oregelbundenhet. En liten dunboll på något hundratal gram som fyller sitt lilla bröst med luft och trotsar tidens och modets växlingar, som fullkomligt skiter i alla undergångar och bara lugnt och stilla gör det han måste. Plötsligt snubblande fram något som liknar temat i Ellingtons ”It don’t mean a thing if it ain’t got that swing” – ackompanjerad av entitornas och blåmesarnas “tudu-tudu-tudu-tudu-tudu-tudu-tuuu”.

Innan jag kliver in i min bil möter mig en katt med en blick som låter ana en viss likgiltighet, ett visst inåtvänt dödsförakt: som om den redan visste, som om den redan skådat all världens olyckor och som om det här med världar som går under är varje dags händelse för en katt.

Print Friendly, PDF & Email

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *