En savann med icke-lejon, icke-zebror och icke-elefanter. Öppen för vandrare och cyklister. En afrikansk savann under den nordiska solen, med grupper av kor och kalvar som långsamt vandrar runt i urgammalt flockbeteende. En tomhetsmaskin som tillverkar små, oansenliga blommor.

Här kan man ligga och lyssna på en aldrig sinande vind. En vind från forntiden, utbredd, karg, med seghet och ödmjukhet.

Här pågår en solfestival på temat ”tomhetens blommor”. Ett gäng tistlar har lagt ut en sträng av blått sökarljus och kallar verket: ”Stigen till ingenstans”. På en annan scen: stora flak av kalkstenar, som en början till något som aldrig blev av, eller som en rest av något som aldrig har hänt – verket ”Före och efter”. Volymen är nerskruvad så lågt att inte ens syrsorna hör sig själva.

Enbuskar bildar grupper av sittande åskådare. Med små, stenhårda lyktor tända i sitt hår. Och början på enbuskar, enstaka spretiga grenar direkt upp från marken, ännu ofärdiga, slarvigt formade plantor som mer liknar skräp som slängts ut av festivalpubliken.

Osynliga, bortglömda grässorter, stavande sig fram med sirlig skrift av kardborre i informationssamhällets döda vinkel. Skarpt violett som signalerar, signalerar ut i rymden. Till vem?

Före rubrikerna – eller efter deras borttynande. Inte: låt den rätte komma in, utan: låt det komma som kommer. Ostädat. Korna som hela dagarna leder kurser för den som vill delta i ”ner-i-kroppen-meditation”. Bara stå. Som en ko.

Sedan i den aldrig sinande motvinden rulla ”hemåt” på den 24-växlade cykelns allra lättaste växlar, någon gång med en avstickare från vägen ut i terrängen runt en klunga jäsande kor. Stoppa tillbaka de skramlande växtnamnen: hundrova, krissla, axveronika.