En sjö går att ringa in. Som en kyrkklocka. Mer eller mindre. I synnerhet mindre sjöar. Små, obetydliga stadssjöar som bågnar under den stad som flockas runt dem.

Samtidigt som jorden fullbordar ett tjugofjärdedels varv runt solen, fullbordar någon gående ett varv runt någon av dessa sjöar. Det är en rimlig fördelning. För att få lite luft. För att komma till rätta med, ta hand om och summera. Eller bara gå bort från sig själv, ett varv, gå bort från tiden. Till livet, kanske, i förbigående? Ett ovetande samlande i varje andetag, i varje steg av luft, ljus och vatten.

Hur går det till? Det dröjer sig kvar. Som ett landskap för tanken.

Sjön som förvaringsplats, slutförvar av ringande kyrkklockor. Längst där nere, i det svarta. Där ljuset får sjunka in i nattens öga: oron, galenskapen från det nästintill nedlagda mentalsjukhuset vid sjöns norra strand. Sjöns enda öga, alltid öppet, alltid seende.

Fast just idag slutet, täckt av ett tunt lager is på vilket lite snö har lagt sig. Som en av dessa gamla som ser men inte ser, över vars ögon en dunkel hinna lagt sig. Som min egen mor, fången i landet Dementia. Hon lever i ögonblicket, i det förtvivlade ögonblicket, jagande sig själv, sin egen undflyende berättelse, i ögat utan sammanhang, ständigt tafatt skapande sitt ögas sammanhang. Ibland, som denna kväll, i en obestämbar bostad vars fönster går att öppna till en park full av festklädda människor som hänfört lyssnar till mitt, dvs sonens, enkla klinkande på pianot.

Sonen som sedan samlar fragment av ett språkspel, av ett spegelspel, ett varv runt ett övertäckt öga vars icke-seende speglar mer än det fångar. Redan färdigt för slutförvar, med den gamla världen inkapslad, inringad. Och där bakom klockringningen i ditt ögas leende.