En stad kan du skära rakt igenom. Du kan dela centrum i två halvor: den västra, med vatten, den östra, utan vatten. I kilens spets en tom plats inomhus med trägolv, för människor att ströva runt på.

Staden slutar i en obegriplighet. Som en paketutlämning, men inget vi får ta med oss. Vi hade beställt lite vägledning till dagarna som är kvar, men fick trettio års sorger, trettio års klumpar i halsen, uppförstorade, inlindade i färggranna trådar. Och en upphängd kruka med klarhetens vatten, den som höll stånd, som stod emot, balanserad av förnuftets tungt vägande sten. Såna saker.

Det var is i luften. Vi höll i varandras händer när vi gled ner för stadens kil, in i järnvägsstationens mörker. En djungel vandrade sakta längs ena väggen, på väg mot ett annat, mer slingrande språk.