Någon stod i ett kärr med ett ord på tungan.
Men vilket ord?
Det kan räcka med att se ut, att ha ett utseende, bli sedd.
Lite mer än en tam-da-dam-dam-fras på dansgolvet.
Jag ser ut, utser mig.
Jag känner mig utsedd.
Det kan räcka.
Men inte bara koder
inte bara sjunka genom dyn.
Vi vill så mycket mer än bara vrida orden ur händerna.
En seglats, kanske, kan det ha varit.
Över den stora oceanen.
En seglats som tilldrog sig
utlöpte, fann sin stjärnbeströdda rutt i tungans tal
och sjönk i dyn.
Ja, orden som måste runda ”det goda hoppets udde”
formas i gommen, luta sig ut över avgrunden
och lämna allt bakom sig.
Handen på hjärtat
det är ändå med orden vi till slut ska säga:
du vet att jag finns.
Det får räcka
och inte ens i sjunkandet
när vi är på väg att förgås
upphör hjärtat att undra.