Förlust

Som när du kom ner till havet och äntligen fick sträcka ut dina trassliga tankar, äntligen fick bli horisont, utspridd över allt det vita. Då fanns du inte, fick vi veta.  

Hur ska vi förklara förlusten? Och alla lite för korta dagar, då man nästan hinner men inte riktigt? Hela ditt liv var kanske mer som en skiftning som vandrade över våra kroppar och in bland lövhögarna?

Jag hörde dig aldrig vissla, men en gång stod du helt stilla och tittade upp mot den mörknande himlen. Sedan, fast flera timmar senare, kom hagelskuren och liksom saltade hela trädgården.

Den kvällen läste vi om en liten farkost som bär med sig livets alla berättelser, fast tilltrasslade, söndriga. Som för att skapa något nytt.

Print Friendly, PDF & Email