Nr 1 (“Konsten är en perversitet säger filistern. Det normala är ju hans egen feta borgartillfredsställelse. Det produktiva kommer ur brist. Ja – det produktiva kommer ur den geniala förmågan att alltid känna brist, att hellre ha hela helvetet i sitt bröst och skapandets jubelångest än vara lycklig.”)

Nr 2 (“Den produktiva levnadsmaximen: var övertygad om, att du vet icke en tusendel av vad du i grunden vet. I grunden. Du är vid källan. Alltid. Din själ är ju öppen åt evigheten – så snart den vill.”)

Nr 3 (“Att icke känna tidens värde är den svåraste av alla sjukdomar, ty i den är frön till alla andra.
Den som känner tidens värde är moraliskt oangripbar. Men ”tidens värde” betyder livsvärde. Med flit, arbetsresultat osv har det intet att skaffa. Time är verkligen något helt annat än money! De stora tidsekonomerna, vars lov man sjunger överallt, är levande lik; de har kastat allt vad tid är över bord. De är tidlösa, livlösa.”)

Nr 4 (“De punkter i ens liv, där man känt klart – som en uppenbarelse – sin krafts möjlighet, är de avgörande. Det samlar sig kraft om deras minne, och, håller man det minnet i helgd, kan man gripa tillbaka därtill såsom ett samlat förråd. – De betecknar något helt annat än arbetsresultat; och det hör nog också till undantagen att sådana minnen anknyter sig till verkstadsområdet av vår tillvaro. Det ligger över livet likt lärkeklangen över fält.”)

Nr 5 (“Det finns saknad, från vars sting ej annan förlösning ges än den, att skaffa spelgrund, fri och klar i livets grund – för denna saknad just. Och det gör man sällan bättre början till, än därmed, att man för sin stora saknads skull underkastar sig mången – liten saknad.”)

Nr 6 (“Livet är en oresonlig historia, där ingen blir så sönderklöst som den, som är naiv nog att fordra – reson. Ett grand förryckthet! Annars blir du vansinnig.”)

Nr 7 (“Vem är ensam? Den som svek sin genius. Vem är sjuk? Den som svek sin genius.”)

Nr 8 (“Intet är mer förödmjukande än den dåraktiga indignation man kan erfara efter att ha lämnat ett sällskap där det sagts rått fattiga, inskränkta saker. Mitt i livets platthet alltid hålla en vy öppen in mot sitt verkligaste, renaste – hur många är i stånd till det! Det högsta som lyckas oss härutinnan – och man har anledning lyckönska sig, då man kommit så långt – är i allmänhet detta, som Schopenhauer anbefaller som den enda utvägen: tiga”)

Nr 9 (“Det ges inre konflikter och motsägelser, för vilkas lösning (d.v.s. övervinnande, bortfejande ur synfältet) knappast något ställningstagande duger än det, som grundar sig på ett visst allvarligt pojkhumör. Sol och fri luft – förmågan att förbehållslöst hänge sig häråt, med hela sin varelse vila sig intill denna elementariska glädje, detta är den klassiska reserv, som ofta är enda medlet att återställa medvetandets grundplan till utslätat jämn naken friskhet, som ger oss rätt – trots alla nattens ’blue devils’, trots hela livets hårresande motsägelse.”)

Nr 10 (“Det rena förhållandet till tystnad är en uppenbaring av en stor bildningsglädjes möjlighet och en levnadsfärd vid denna ledning. Alla ting blir talande i tystnad, och konsten att läsa är konsten att höra – tystnaden. I förhållande till bildning är det ofta de läskunnigaste, läsgirigaste, som är de verkliga analfabeterna.”)

Nr 11 (“Vad vi kallar ’ljus’ – skulle det vara detta: att hålla mörker-tanken, lidandesbilden och sorgen tätt, tätt fast: aldrig låta locka sig bort ifrån denna bereddhet, aldrig ut ur detta mörkrets fäste?
Har jag väl rätt till en glädje och ett ljus av annat slag? – känner vi ej i hemlighet så: är där ej en ångest i all vanlig fröjd?”)

Nr 12 (“Mången som fanns det passande – i sitt lugns intresse – att sänka sitt ideal, sina förhoppningar, sina krav på sig själv, blev bittert lurad. Ty det visade sig att denna förnöjsamhet, tvärt emot beräkning, gjorde honom värnlös mot smärta, oförberedd mot olycka, och att han var desto bättre skyddad, ju mer han fordrade av sig själv.”)

Nr 13 (“Strunt i bagaget! sa Alexander till Parmenion. Segrar vi, blir det ingen brist på sådant, och dör vi, dör vi utan bagage.
Så har alla födda segrare resonerat. Men kråkan vill inte släppa sina lumpor och ger allt förlorat, om hon skall ge upp dem. Och vad är ställning, rang och anseende och folks prat och meningar annat än lump. Det är bagage, och sådant är världen full av. Men seger är något annat.”)

Nr 14 (“Ära är det förhållandet, att känna sig som framtid. Den som ”njuter ära”, han njuter just där han snaskar: i dagssnasket. Ära är alltid ett futurum: kan, som sådant, aldrig bli föremål för ett njutande. Och det är ett djupt ord (som sällan öppnar sig) detta: att dö för äran.”)

Nr 15 (“Den verkliga Bohèmen står man alltid i bundsförvantskap med – så snart man befinner sig i det äktas, det ofiknas, önskerenas värld. Här är man aldrig en ensam, en förbigången, utesluten – så länge man rent vill. Ett stort begrepp av bohèmiskt ointresserat – stor och rent och fritt – är mera värt än alla denna världens värdigheter. Ty däri ligger detta: alltid leva – under morgonrodnaden.”)

Nr 16 (“Denna sak och dessa ord har jag glömt – nu. Jag vet nog var jag skulle finna dem, vet nog var jag skulle ’se efter’. Men jag vet också att denna sak och dessa ord står inskrivna i min natur, och att i det ögonblick min levnadshållning kommit i höjd med dem, då blir skriften synlig; – och att detta i själva verket är enda sättet att verkligen se efter. Ty vad man i böcker läst, det har man likväl icke läst i böcker: det blev läst in fonte, – i källan av natur.”)

Nr 17 (“Lusten – den verkliga nämligen – är intet annat än andens samling i sig själv; kontraktion, kraftvila. Lusten – den falska – är motsatsen till detta; är spriddhet, flykt från sig själv.”)

Nr 18 (“Att göra en enkel glädjes, enkel renhets beslut – och dess hemlighetsfulla planläggning – till den medelpunkt, som samlar alla dina strävanden och förhoppningar, – och tack vare vilken du överallt kan medtaga dem, överallt ledsagas av dem! Att kring den enkla levnadsdetaljen kyniskt enkelt samla! – Vissa energier nära sig endast i förhållande till tidighet och nybörjan, – och kanske just de yppersta.”)

Nr 19 (“Att livet har vad man kallar ’vardagar’ är en fruktansvärd absurditet. Innan detta begrepp utrotats, satts på museum, har mänskligheten icke rätt att tala om kultur.”)

Nr 20 (“Kunna taga sig själv på allvar – : det är det oundgängliga tvånget och behovet härtill som vi beständigt faller tillbaka på. Därför skall den mörka livssynen heller aldrig förlora sin makt över mänskliga sinnen. Och även den människa som alltid kände sig löjlig, alltid led av att aldrig känna sig värdig, har en tillflykt för värdighet: döden.”)

Nr 21 (“När man mistat alla ambitioner, går man under – : ifall man icke samtidigt upptäcker för sitt inre öga den största och gudalikaste av alla – den att icke ha någon.”)