Som när du bara föll och aldrig slutade falla. Då ville vi inte prata om det. Akta vitsipporna, försökte jag säga, men du bara föll och föll, med moln som rusade genom din blick.

Det var liksom det ursprungliga tillståndet. Våren som rusade upp och ner i trapporna, medan skriken föll där utanför. Stanna, ropade jag, men det var det du var mest rädd för.

Sedan syntes världen som ett dansgolv, gjort för långsamma omfamningar. Det var efteråt, när bara skulden fanns kvar. Oförtjänt, som alltid, kom ögonen med sina trasiga små leenden.