Befrielsen är inte här – än. Alla huvuden som kommer flytande nedströms: glada, pratsamma.

Sedan la vi oss ner i gräset, men detta var inte staden, det var livet. Det krävs ett starkare ljud, hårdare ytor, snabbare steg för att skilja de som lever från de som bara finns.

Uthängande grenverk och rinnande röster nedströms räknas inte. Jag skulle vilja att vi fanns, att kanske stavelserna som liksom äts upp av vattenytan ändå levde vidare inne i stadens hörselgångar.