Nya tider

Nu försvinner vi nästan, säger jag, när du faller för att inget inom dig en gång tog emot dig. Det fanns en brant backe och ett barn som lite grand blev över.

Det kan vara så att vi lever på gränsen, säger du, inne i en förskjutning. Liksom framåtlutade med blicken inne i en färgskiftning. Färger som ger upp, som inte orkar finnas mer.

Att sitta nära och tala mjukt hjälper inte. Då vet vi att vi ramlat av och att också fåglarna spelat ut sin roll. Alldeles tyst och inte ens de röda klasarna längst där inne under fiskbensmönstret hjälper.

Men vi trycks ändå framåt, inåt, säger du, och når nästan ända fram till det riktigt gröna, och nästan ända fram till det riktigt röda, halvvägs in i det riktigt grå.

En del kommer liksom inte loss utan blir hängande i ett slags krampaktigt grepp. Då vänder de sig mot oss och snärjer in tankarna istället för att befria. Det har vi inga ord för.

Men rösterna dröjer sig kvar en stund och vi tar upp den tappade tomheten. Det kan vara svårt att förstå när orden sviker, när det enkla inte längre ger sig tillkänna.

Print Friendly, PDF & Email