Det här bladverket som ändå tog hand om dig, allt det gröna som inte går att skilja på? Det hjälps inte, men det är ändå alla rasslande löv som måste öppna sig, som måste ge upp och gå vidare. Var och en för sig.

Backarna du cyklade i, punkteringarna, de skrubbade fotsulorna. Någonstans där finns ett lock att skruva på. Som om det var grusvägar och sorg som blandades, på väg ut i avloppsvattnet.

Sammanhang, säger du, men träden är ensamma stackare. Det bara skapas när allting släpps ut. Som en genväg genom slyn, en slingrande lättnad för katter och solljus.

Jag hoppas att mina ord håller, att det går att tömma oss så att bara det där sammanhangslösa leendet blir kvar. Kan vi börja där, i en världsbild som förfaller: lättade, tomma?