Nu makuleras det lilla skogspartiet vi hade på väg upp mot byvägen. Det är flistuggen som kommit till byn, inte helt obemärkt. Första tanken går till vrålande pansarvagnar som plöjer fram genom skogen: Tsupivka, Shapovalivka, Slatyne. Enorma krafter som har släppts lösa inpå knutarna.

Detta lilla skogsparti med sina skira, orientaliska sälgträd som stått och vajat som vänligt sinnade geishor genom årstiderna. På spikräta rader bildande meterbreda gator där råbocken kunde korsa vildsvinsstigen och med sin mörkaste röst skrapa sönder natthimlen. Sedan övergången från ljusaste grönt till en gulhet som ingenstans hörde hemma.

Ett skogsparti som inte var av den småländska världen, som ingenstans hörde hemma och vars enda uppgift var att växa så snabbt som möjligt. Den uppgiften glömdes bort. Nu blev det istället ett tillhåll för ekumeniska möten mellan indiska fasaner och turkiska tuppar. Ett väderstrecksmöte som stillsamt stod år efter år och samlade på sig hemligheter från tusen och en natt.

Man kan förstå att makulering till slut krävdes. Vad skulle annars kunna ha hänt om dessa sutror och haikudikter som varje skymning och gryning sändes ut till omvärlden hamnade i fel händer? Nu är allt det där söndertuggat, lastat på stabila containrar på vars topp riktiga svenska arbetare i reflexvästar krattar ut innehållet för att det ska hålla sig på plats under färden in till stadens värmeverk.