Texter

1-27

12 maj, 2022

Unionsmonumentet, skulpturgrupp av Roj Friberg

1.

Det kan fyllas med blod, tydligt som i den egna kroppen. Och dofter starka ropande dofter. Som röster inuti. Då är det väldigt nära. 

2.

När du säger så är det också ett lufttryck, en annalkande högtid eller en snöstorm. Fast i samma stund redan över oss, inne i oss. 

Mitt i leendets spricka fick du mig, jag som mellan två väderleksrapporter vandrat in i det namnlösa. Där fick du mig. 

3.

Om mitt liv är ett moln som studsar inne i allas röster, då räknas varje stavelse. Då kan decennier av tysta samtal ge en mjuk linje som letar sig över diskussionernas kulle. 

Där någonstans, ruvar en lättnad.

4. 

Trastens röst som en kall rök, löser upp slingorna av neonfärgat ljus.

Vi har inte mycket tid. Våra döda mödrar väntar i utkanten, alldeles stilla.

En samling vilsna, med en så stark förväntan.

5.

En del kommer inte loss utan blir hängande i ett krampaktigt grepp. Då vänder de sig mot oss och snärjer in tankarna istället för att befria. Det har vi inga ord för.

6. 

Det var det ursprungliga tillståndet. Våren som rusade upp och ner i trapporna medan kvällen föll där utanför. Stanna, ropade jag, men det var det du var mest rädd för.

Sedan, fast långt senare, syntes världen som ett dansgolv, gjort för långsamma omfamningar.

7.

Ibland drar en fågel förbi, en trast eller bara skuggan av en röst. Mötena måste då avstanna och allt tas om från början. 

Sedan, när ingen av oss längre minns hur det hängde ihop, kan vi tala mer fritt. Då kan ljuset falla på en vägg i vardagsrummet och vi kan se det som ett tecken, som en början på en större vilsenhet.

8.

En dag måste brytas ner i ljus. Du kunde tända världen med ett öga och släcka den med båda. Jag fanns i båda, tänd och nersläckt. 

Det som blev kvar av mörkret var livet, röken från askfatet och dina smala fingrar runt cigaretten.

9.

Ibland, när en kall vind kilade sig in i samtalen, föll orden på plats. Underliga sanningar formulerades som ökade vårt inflytande över kvällsljuset. Ingen vet om det är bestående.

10.

Här är alla försjunkna varelser, minnena utspridda. Tills någon väcker frågan: i vilket ljus lever vi, i vilken skugga? Då vet du precis: det lite svagare, mer undanglidande.

11.

Människor, äntligen människor, tänkte vi och rullade in med allt vi hade. Sedan satt jag länge inuti det entoniga pipandet och försökte backa ut ur mig själv. Det var inte lätt.

Ofta var vi tvungna att gå samma väg tillbaka. Länder fanns det gott om, men inget som passade. För att komma bort därifrån fick vi färdas utan kläder genom stadskärnan, tätt tryckta mot varandra. 

12.

Nersvept under årstidernas avveckling: en tunn, frasande röst med spretigt ådernät som binder mig och trädens stumhet samman.

13.

Sedan la vi oss ner i gräset. Men detta var inte staden, det var livet. Det krävs ett starkare ljud, hårdare ytor, snabbare steg, för att skilja de som lever från de som bara finns.

Jag skulle vilja att vi fanns, att kanske stavelserna som liksom äts upp av vattenytan ändå levde vidare inne i stadens hörselgångar.

14.

Sjöar finns. Men väl i vattnet går det oftast inte att skilja den ena från den andra. Kroppen glider liksom inte längre isär.

Det går att lämna kroppen och bara flyta. Själva försvinnandet finns kvar. Det är där man får börja. Halvvägs in i livet, med kroppen uppslukad.

Det rör sig under samtalets gång, går inte att helt fastställa. Rösterna glider in i varandra och det som visslande passerar kan vara en hälsning eller delar i ett ordflöde. 

Det som blir kvar av vattnet när kroppen kommit upp är detsamma. Då syns bara det där leendet på ytan. 

15.

När trasten sitter svart och tyst, kikar lite snett nerifrån och inte har något alls för sig: då sker förvandlingen. 

En annan röst kommer då fram som andas stillsammare, mjuk men krävande. 

Mycket återstår. Det räcker inte med att inget veta, man måste glömma också. Det kan vara en skjorta som hängts ut på ett streck och glömts bort
eller ett stadsbesök som inte blev av. Då blir det något annat. 

Den som ingenting vet kan hjälpa oss att förstå. Vi kan vara glömskans röster som lever vidare inne i de fallande lövens tystnad.

16. 

Det hjälps inte, men det är ändå färgerna som måste öppna sig, som måste ge upp och gå vidare. Var och en för sig. 

Som om det var grusvägar och sorg som blandades på väg ut i avloppsvattnet. 

Jag hoppas mina ord håller, att det går att tömma oss så att bara det sammanhangslösa blir kvar.

17.

De misslyckade, obegripliga trastarna som böneutropar från alla centralt belägna dungar denna tidiga morgon. 

Och de hetsiga ilningarna upp och ner längs gatorna i det inre av samhällskroppen.

Vi både väljer och inte väljer det som drar själva märgen ut ur livet.

Hundragramstrastarna behövs för att hålla jordens tacktal, när de tunga dörrarna slås igen.

18.

Förr eller senare behöver vi alla flytta in i overkligheten, in i de viktigaste, största och mest värdefulla orden.

19.

Det går att se det som inte finns, utlagt på ett fält bakom ett trasigt elstängsel.

Stenarna ligger där tunga, staplade, tillsammans med allt det andra, namnen som vi glömt eller bara lämnat vind för våg.

Rösterna som ligger där och drar isär tiden, öppnar upp, drar undan och visar det som inte går att se.

Det går att inte förstå, gå runt bland den begravda tiden, stanna upp och vara kvar i oförståelsen.

20.

Trasten vänder och vrider på huvudet, tar ett steg tillbaka, lutar huvudet, upptagen med att hitta det ord som starkt och tydligt ska framföras.

Då gäller det att stanna kvar och invänta tillfället när kvällens öde avgörs: ingen kommer undan, inget levande skonas.

21.

Något som fattas oss. Solen som faller in och tänder mossan. Livet som kryper allt närmre.

Handlingsutrymmet minskat till en fingerborgs storlek. Overksamma kan vi återbördas.

Ingen vet vad som fattas. När mörkret faller fattas mörkret. Men det är inte så lätt att få grepp om.  

22.

Jag hörde dig aldrig vissla, men en gång stod du helt stilla och tittade upp mot den mörknande himlen.

Sedan, fast flera timmar senare, kom hagelskuren och liksom saltade hela trädgården.

Den kvällen läste vi om en liten farkost som bär med sig livets alla berättelser, tilltrasslade, söndriga.

23.

Inga hemligheter bor i språket längre. Att fukta ögonen hjälper inte.

24.

Allt handlar om den breda tiden, den djupa tiden som ger oss rätt att rulla nattens mörker in med alldeles tysta fåglar.

Om det hade funnits vägar kunde vi gått hem till varandra, men det är inte tiden det är fel på utan platsen.

Katter finns som rör sig drömlikt fram och tillbaka genom evighetens kattlucka. 

Vågsvall finns, men liksom fastfruset och utom räckhåll.

En dag kan du som människa lägga dig i den kalla sängen och andas ut. Då vet du att livet är på väg, att du blivit fråntagen allt, utom frånvaron.

25.

Den där samtidigheten när du sätter dig tillrätta med filten över knäna och en tydligare tanke börjar ta form om att leva både med och utan en värld av nötskrikor.

En del kommer inte alls förstå vad du håller på med. En del kommer att förakta dig.

Men just den där samtidigheten, det där fjäderlätta mötet som ger kvällen en både skrämmande och vacker kropp. Med dödens granris utlagt i mörkret.

26.

Ja, orden som brinner. Händerna som matar elden och sagans rök som stiger. En prins och en prinsessa kom förbi. Och sagorna brann.

Du måste tro på varje ord som brann, att de ville hjälpa dig.

27.

En förväntan som spänns upp där inne. En upphandling som sträcker sig efter trädkronans hoprullade trädblommor. 

En rågång, stor och rymlig. 

Ett rum där inne som lämnar ögonen alldeles ifred.

Print Friendly, PDF & Email