Jordens tacktal

Jordens tacktal

12 maj, 2022

Hur faller ljuset? Det faller så att skuggan bli kvar, så att inget av det som inte finns äts upp. Bara den vita hättan på snösparvarna blir kvar i den japanska taggbusken som en mycket skarp skugga när ljudet av mina steg försvinner bort.

*

Allt finns. Släggorna och spetten. Det som ska dunkas ner och det som ska försvinna in i ljuset. Vi har alltid en anledning att tiga som den frusna jorden. Det spelar ingen roll, du behöver inte kunna koderna som skrivits in i dig.

*

Att snudda vid ett annat mörker, det som skulle kunna vara tillräckligt, eller i alla fall räcka mycket längre. Nu måste vi sugas ner i det svarta, måste vara nästan ingenting innan vi kan ta fram och börja sortera i det sista vinterljuset. Så mörkt har det blivit.

*

Om mitt liv är ett moln som studsar inne i allas röster, då räknas varje stavelse. Då kan decennier av tysta samtal ge en mjuk linje som letar sig över diskussionernas kulle. Där någonstans, ruvar en lättnad. 

*

Ibland drar en fågel förbi, en trast eller bara skuggan av en röst. Mötena måste då avstanna och allt tas om från början. 

*

Sedan, när ingen av oss längre minns hur det hängde ihop, kan vi tala mer fritt. Då kan ljuset falla på en vägg i vardagsrummet och vi kan se det som ett tecken, som en början på en större vilsenhet. 

*

Att inte vara någon alls i snön när trastens näbb doppas ner. Stundens broar rasade och ingen väg upp.

*

Det osynliga försvinner först – sedan blir det synliga lidande. Som nu, när rabatterna skitas ner på grund av den osynliga snön. Alla samtal kommer att handla om detta svarta stråk av glädje som inte har någonstans att ta vägen.

*

Ibland, när en kall vind kilade sig in i samtalen, föll orden på plats. Underliga sanningar formulerades som ökade vårt inflytande över kvällsljuset. Ingen vet om det är bestående. 

*

Här är alla försjunkna varelser, minnena utspridda. Tills någon väcker frågan: i vilket ljus lever vi, i vilken skugga? Då vet du precis: det lite svagare, mer undanglidande.

*

Nersvept under årstidernas avveckling: en tunn, frasande röst med spretigt ådernät som binder min och trädens stumhet samman.

*

Jag skulle vilja att vi fanns, att kanske stavelserna som liksom äts upp av vattenytan ändå levde vidare inne i stadens hörselgångar.

*

Det rör sig under samtalets gång, går inte att helt fastställa. Rösterna glider in i varandra och det som visslande passerar kan vara en hälsning eller delar i ett ordflöde.

*

Det som blir kvar av vattnet när kroppen kommit upp är detsamma. Då syns bara det där leendet på ytan.

*

Den som ingenting vet kan hjälpa oss att förstå. Vi kan vara glömskans röster som lever vidare inne i de fallande lövens tystnad.

*

Det hjälps inte, men det är ändå färgerna som måste öppna sig, som måste ge upp och gå vidare. Var och en för sig.

*

Som om det var grusvägar och sorg som blandades på väg ut i avloppsvattnet. 

*

Jag hoppas mina ord håller, att det går att tömma oss så att bara det sammanhangslösa blir kvar.

*

De misslyckade, obegripliga trastarna som böneutropar från alla centralt belägna dungar denna tidiga morgon. 

*

Hundragramstrastarna behövs för att hålla jordens tacktal, när de tunga dörrarna slås igen.

*

Förr eller senare behöver vi alla flytta in i overkligheten, in i de viktigaste, största och mest värdefulla orden.

*

Frånvaron finns. Man kan cykla till den, utlagd på ett fält bakom ett trasigt elstängsel. Det går att stanna upp och vara hos det som inte finns. Det går att inte förstå.

*

Det går att inte förstå, gå runt bland den begravda tiden, stanna upp och vara kvar i oförståelsen.

*

Ingen vet vad som fattas. När mörkret faller fattas mörkret. Men det är inte så lätt att få grepp om. 

*

Jag hörde dig aldrig vissla, men en gång stod du helt stilla och tittade upp mot den mörknande himlen. Sedan, fast flera timmar senare, kom hagelskuren och liksom saltade hela trädgården.

*

Inga hemligheter bor i språket längre. Att fukta ögonen hjälper inte.

*

Allt handlar om den breda tiden, den djupa tiden som ger oss rätt att rulla nattens mörker in med alldeles tysta fåglar.

*

En dag kan du som människa lägga dig i den kalla sängen och andas ut. Då vet du att livet är på väg, att du blivit fråntagen allt, utom frånvaron.

*

Den där samtidigheten när du sätter dig tillrätta med filten över knäna och en tydligare tanke börjar ta form om att leva både med och utan en värld av nötskrikor.

*

Den där samtidigheten, det där fjäderlätta mötet som ger kvällen en både skrämmande och vacker kropp. Med dödens granris utlagt i mörkret. 

*

Du måste tro på varje ord som brann, att de ville hjälpa dig. 

*

En förväntan som spänns upp och sträcker sig efter trädkronans hoprullade trädblommor. Ett rum där inne som lämnar ögonen alldeles ifred. 

Print Friendly, PDF & Email