Att hålla jordens tacktal

Att hålla jordens tacktal

12 maj, 2022

1.

Om mitt liv är ett moln som studsar inne i allas röster, då räknas varje stavelse. Då kan decennier av tysta samtal ge en mjuk linje som letar sig över diskussionernas kulle. Där någonstans, ruvar en lättnad. 

2.

Ibland drar en fågel förbi, en trast eller bara skuggan av en röst. Mötena måste då avstanna och allt tas om från början. 

3.

Sedan, när ingen av oss längre minns hur det hängde ihop, kan vi tala mer fritt. Då kan ljuset falla på en vägg i vardagsrummet och vi kan se det som ett tecken, som en början på en större vilsenhet. 

4.

Ibland, när en kall vind kilade sig in i samtalen, föll orden på plats. Underliga sanningar formulerades som ökade vårt inflytande över kvällsljuset. Ingen vet om det är bestående. 

5.

Här är alla försjunkna varelser, minnena utspridda. Tills någon väcker frågan: i vilket ljus lever vi, i vilken skugga? Då vet du precis: det lite svagare, mer undanglidande.

6.

Nersvept under årstidernas avveckling: en tunn, frasande röst med spretigt ådernät som binder min och trädens stumhet samman.

7.

Jag skulle vilja att vi fanns, att kanske stavelserna som liksom äts upp av vattenytan ändå levde vidare inne i stadens hörselgångar.

8.

Det rör sig under samtalets gång, går inte att helt fastställa. Rösterna glider in i varandra och det som visslande passerar kan vara en hälsning eller delar i ett ordflöde.

9.

Det som blir kvar av vattnet när kroppen kommit upp är detsamma. Då syns bara det där leendet på ytan.

10.

Den som ingenting vet kan hjälpa oss att förstå. Vi kan vara glömskans röster som lever vidare inne i de fallande lövens tystnad.

11.

Det hjälps inte, men det är ändå färgerna som måste öppna sig, som måste ge upp och gå vidare. Var och en för sig.

12.

Som om det var grusvägar och sorg som blandades på väg ut i avloppsvattnet. 

13.

Jag hoppas mina ord håller, att det går att tömma oss så att bara det sammanhangslösa blir kvar.

14.

De misslyckade, obegripliga trastarna som böneutropar från alla centralt belägna dungar denna tidiga morgon. 

15.

Hundragramstrastarna behövs för att hålla jordens tacktal, när de tunga dörrarna slås igen.

16.

Förr eller senare behöver vi alla flytta in i overkligheten, in i de viktigaste, största och mest värdefulla orden.

17.

Det går att se det som inte finns, utlagt på ett fält bakom ett trasigt elstängsel.

18.

Det går att inte förstå, gå runt bland den begravda tiden, stanna upp och vara kvar i oförståelsen.

19.

Ingen vet vad som fattas. När mörkret faller fattas mörkret. Men det är inte så lätt att få grepp om. 

20.

Jag hörde dig aldrig vissla, men en gång stod du helt stilla och tittade upp mot den mörknande himlen. Sedan, fast flera timmar senare, kom hagelskuren och liksom saltade hela trädgården.

21.

Inga hemligheter bor i språket längre. Att fukta ögonen hjälper inte.

22.

Allt handlar om den breda tiden, den djupa tiden som ger oss rätt att rulla nattens mörker in med alldeles tysta fåglar.

23.

En dag kan du som människa lägga dig i den kalla sängen och andas ut. Då vet du att livet är på väg, att du blivit fråntagen allt, utom frånvaron.

24

Den där samtidigheten när du sätter dig tillrätta med filten över knäna och en tydligare tanke börjar ta form om att leva både med och utan en värld av nötskrikor.

25.

Den där samtidigheten, det där fjäderlätta mötet som ger kvällen en både skrämmande och vacker kropp. Med dödens granris utlagt i mörkret. 

26.

Du måste tro på varje ord som brann, att de ville hjälpa dig. 

27.

En förväntan som spänns upp och sträcker sig efter trädkronans hoprullade trädblommor. Ett rum där inne som lämnar ögonen alldeles ifred. 

Print Friendly, PDF & Email