Att gå ner i en sjö är något annat. Där tar det slut. Man ser inte sig själv längre, försvinner in i de mörka skrymslena och kan bara med viss möda hålla sig ovanför vattenytan. Omsluten av den sladdriga sjön, i total ovetskap. I ständig förvandling, simmande rakt in i odjurets gap.

Det går att komma runt sjön. Man kan bara plaska lite. Eller försätta sig i trance. Springa rakt ut tillsammans med fyra-fem andra och behandla sjön som en plats för upp-och-ner-vända lekar. Sjön har överseende med det, men håller sig i bakgrunden.

Vill du möta sjön får du simma ut på riktigt djupt vatten. Där pågår en konferens på temat ”själens lustar och kroppens obotliga ensamhet”. En missuppfattning från sjöns sida. Det handlar delvis om odjurets tunga som slickar dig underifrån. De kalla stråken en bit ut i vattnet som gör att kroppen känner sig ensam. Huvudet längtar och kroppen är ensam, men samtidigt påtagligt närvarande. Där någonstans blir man lämnad åt sitt öde, upptagen i mörkrets församling.