Fågelhuvud

Vi vill träffa någon, om så bara en orm, om så bara en människa. Någon som rör sig i drömmen, ger ifrån sig ett ljud.

Det finns skogar som står och ingenting säger. Ljudlösa skrik. Tomma vrål. Inåt i stammarna, in i årsringarna. Runt, runt, i stumhet. Bara det gula gräset. Bara de spretiga stubbarna efter stormen. Bara granplanteringarna. Lite gnyende fågelgnissel, knappt hörbart. Inte mycket att komma med.

Sådan är tystnaden i en av dessa skogar. Så stor är intigheten i detta livet, så inåtvänd förintelsen. Som ett liv i tysthet, som varje dags stumhet, varje dags klocka som går och går. Dagar och nätter.

En enda kropp som rör sig, med förmåga att på något sätt ta sig framåt. En enda hälsning från djurvärlden, från drömvärlden. Som den där kutryggiga hägern som lyfter från drömmens ena strand, susar tätt över buskarna i den strömmande ån. Mindre än en sekund, men den var där, tumlade in i luckan i ditt medvetande nerströms. Den tar du med dig hem. Den upprepar en sekvens i ditt radband, den blir radbandets fågelhuvud.

Print Friendly, PDF & Email