Inom räckhåll för tystnaden sitter sorgen, med ögonen vidöppna och alla löften om en återkomst. Du försvinner bort, säger du, men tiden ropar dig tillbaka. Ni var inte färdiga ännu, du och tiden.

På väg till äldreboendet: min hand som gräver djupt ner i fickan efter de där tre kastanjerna: huvud, kropp och hjärta. För att ge orden ögon, skicka dem in i veckoschemats trögflytande blodomlopp.

Den här kvällen avläser jag på din panna: tre ljusstarka stjärnor som tar spjärn mot natthimlen.

¤¤¤

Jag bröt loss ett stycke av vårt hus och skrev på garageuppfarten: livets moder.

Du fanns djupare ner, på den tiden brann din saga av nejlikor och apelsindoft. Du klippte med saxen genom papprets hud, slog in julen med sorgens svarta och livets röda.

Du kunde namnet på oss som levde med dig i hus gjorda av krita. Vi nådde djupare ner på den tiden, skuffade oss fram i vågskvalpet, blöta av det bokstavliga framträngandet genom dig.

Din blick har inte slocknat men den varierar, pulserar: här, inte här, här, inte här. Samtalen med dig tråcklar sin vita tråd över våra ögon, balsamerar och döljer varje hemkomst.

Du har blivit ett med världen, sittande runt glömskans bord iförd fläckiga mjukisbyxor. I varje ögonblick skapande en ny berättelse om vårt vilsna liv.

¤¤¤

Det fryser ändå på. Fast du som bor där inne inget märker. Du blandar och ger från din obegripliga kortlek, hemlös i ditt hem, hjälplös med ständig hjälp. Utan väder.

Här är alla försjunkna varelser, minnena utspridda. Tills någon väcker frågan: i vilket ljus lever vi, i vilken skugga? Då vet du precis: det lite svagare, mer undanglidande.

Ständigt på glid bort från den raka, sammanhängande världen, med söndertrasat språk, inspärrad i väntan på hemskickandet. Här, tillsammans med den första snön som faller genom rutan, inuti de obegripliga husen, i staden utan namn.

¤¤¤

Knappt vid liv, rullande fram mellan natt och dag, som en slocknande sol. Dina ögon på väg in i vinterns förmörkelse.

Sedan som vanligt ut på parkeringen med sorgen att bära på, med språkets rutor igensnöade, knaggliga, ogenomträngliga. Orden som måste skrapas rena för synfältets återkomst.

¤¤¤

En lek med hjärtat, ivägskickat en aprildag på 30-talet, svävande fram genom decennierna, för att nå dig här, du som bär på det första ordet – och det sista.