Du som band samman det svåra med det självklara. Du som gjorde språkförlusten enkel. Vi som bodde med dig i de obegripliga husen. Vi som ser utan att se. Nu ropar närvaron in oss, men vi har inte riktigt tid.

Sedan, när en liten vind kilade sig in i samtalen föll orden på plats. Underliga beslut togs som minskade vårt inflytande över både mörker och ljus. Kvällsljuset blev liksom lite mildare. Ingen vet om förändringen är bestående.

Inte förrän vi ger oss av ut över de öppna fälten kan vi säga vad det blev av oss. Om vi kommer undan med närvaron i behåll. Kanske vi blir tvungna att stanna kvar där ute i obegripligheten och dricka vårt medhavda kaffe.