Ögonen som då och då behöver titta upp på alla förgreningar. En förspillan som spänns upp där inne under träden, eller en upphandling som sträcker sig efter trädkronans hoprullade trädblommor. En rågång, stor och rymlig.

Ett rum där inne genom synfältet som lämnar ögonen alldeles ifred, och alla små, små klockor i gräset som ringer in död och misslyckande.

Och en resning som går tvärs igenom, som låter världen hållas upp av det redan sedda, av det som redan nu balanserar på ljusets starka grenverk.