Ljuset

Ljuset behöver då och då ta spjärn mot granskogen på andra sidan sjön och liksom försiktigt bända upp våra sinnen med ett knippe rödaktiga strålar.

Man kan kalla det för en dunst, liksom allt är en dunst. Om något liknande händer inne i orden kan man kalla det för dikt, dvs något overkligt. 

Ändå måste det ske. Dagarna behöver bli uppbrutna, träffade av overkligheten, av det sammanhangslösa. 

Jag tänker på det när jag går en runda förbi fritidshusen som, varandra ovetande, ställt sig ända nere vid vattnet för att trängas runt en solnedgångssjö.

Förr eller senare behöver de flytta in i overkligheten, in i de viktigaste, största och mest värdefulla orden.

Print Friendly, PDF & Email