Träd är mer som vi. De växer uppåt, står upp, med grenar som armar. Fast de kommer ingenstans – där skiljer de sig från oss. Ett träd kan man lämna och komma tillbaka till. Träd kan man ha fullständig kontroll över. De går ingenstans och tur är väl det, eftersom de flesta träd är så ofantligt långa. Vilken tragik att bli stående på samma ställe i kanske 60-70 år, kanske upp till 200 år! Flera träd tillsammans kallas dunge, liksom det hos oss kallas folksamling. De står och tröstar varandra, håller varandra sällskap.
Summan är alltid större än de ingående delarna. Någonting händer när flera kommer tillsammans. En atmosfär uppstår, nästan som ett väder, olika från fall till fall. Träd har inget medvetande och därför är en skog om natten exakt densamma som en skog om dagen. Ändå vågar många inte gå igenom en skog på natten. Det är först när en skog blåst omkull och blivit bortröjd som man inser att den inte innehöll någonting alls. Man står och tittar på stubbarna och riset och letar efter de mystiska skuggorna, den mättade luften och de klagande rösterna. Det ser mest ut som ett slagfält.
Träd är tyngre än man tror. Den klenaste lilla björk orkar man knappt lyfta. Man får såga itu den till stumpar långa som nyfödda människobarn, 50-53 cm. Sedan kan man gå lös på dem med yxan. Björkved luktar inte så mycket. Mest någonting neutralt och ganska friskt. Man kunde säga: “björkved doftar som ett sovrum med öppet fönster”, men det skulle vara att romantisera björkveden. Den brinner tungt och stilla, som en mycket gammal människas blick, trots att stämningen i en björkskog är så ungdomligt sprittande och livlig. Och tvärtom med granen: den sprakar och sprätter och väsnas – som om den äntligen fick ur sig allt det som den stått och hållit inne med under sina tunga grenars dunkel.
I granskogen kan det lätt bli för mycket av allt. Eller kanske man hellre skulle säga: för mycket av ingenting. Många tycker att det är ganska tråkigt i en granskog. Det händer inte så mycket, samtidigt som en stor sorg lägger sig över pannan på alla som går in där. Granskogen är av det inåtvända, grubblande slaget. Det som händer sker inuti träden. Där rusar livet omkring mellan olika grytor som måste hållas kokande. Inuti trädstammarna byggs en ny värld som är tänkt att bli ungefär som den gamla, med spretande grenar och längst ut en massa vassa granbarr. Inte så fantasifullt kan man tycka.
En skog kan man med fördel gå rakt igenom. Gärna om natten. Ensam. Man börjar i den ena änden och ger sig huvudstupa rakt in i mörkret utan att bry sig om att musklerna nästan genast börjar dra ihop sig och benen knappt bär en och det svartnar för ögonen. Då gäller det att fortsätta att sätta den ena foten framför den andra, att komma in i en lunk som liksom äter grusvägen man går på i små, små tuggor. Man blir förvånad över hur mycket skräck det kan rymmas i en vanlig svensk blandskog bestående av granar, björkar, gamla ekar och prasslande aspar.
Man fortsätter oskyddad rakt in i en död som inte alls är sådär behagligt distanserad som i tidningarnas dödsannonser eller sådär lagom kittlande som i en TV-deckare – utan tvärställd, avgrundsdjup och omringande från alla håll. En fullständigt anonym och intetsägande död: man är bortglömd av världen och traskar självmant rakt in i den totala intigheten. Där inne i mörkret väntar döden i form av hemlösa skuggor och själlösa rop.
De svenska skogarna erbjuder varje natt, helt utan kostnad, utan statister och utan inhyrda mördare, en välgörande vandring genom ditt eget mest fruktansvärda mörker. Den egna hjärnan står för hela skräckupplevelsen. Och ut kommer man på den andra sidan efter någon timmes vandring, samma människa – fast ny.
