IBLAND BYTER VÅREN skepnad. Man parkerar sin bil lite slarvigt vid lasarettets vändplats för att avverka ett besök på det närliggande apoteket med jouröppet, öppnar bildörren i andra tankar – och en ljuvlig sommarvarm vind fullkomligt golvar en. Man stapplar rakt in i villrådigheten, rakt in i den varma sorgsenheten som lägger sin snara runt halsen. Sommarvind! Njut! Du borde bara bli glad och tacksam över värmen efter alla isande marsvindar. Men just när du drar ditt kontokort i kassan på apoteket hinner sorgen i kapp dig med sin anklagelse: du lever, men lever ändå inte! Du finns, men går omkring som en levande död!
Det är den stora, varma dräktighetsvinden som dragit in över gator, sjöar och åkrar. Sefiren som Bellman sjunger om. Det är en vind som egentligen inte har så mycket med riktig sommar att göra, utan bara uppstår i övergången från det kylslagna till det varma. En dag med nästan pressande sommarvärme instoppad bland kylslagna dagar mitt i vårvintern. Vi säger: härligt med lite värme! Äntligen, efter den kalla vintern! Och ändå: så svårt att bara ta emot denna ljumma, sköna luft som en mildare variant av gårdagens intetsägande halvkalla vind. Man borde verkligen bara bli lättad och känna tacksamhet över en varmare vårdag – men den lämnar dig inte ifred. Den ställer frågor: – Vem är nu ensam? – Vem tillhör nu dagen? Vem är lycklig? Och den förrädiskt ljumma vinden utstöter sin förkastelsedom över de ensamma människorna: – Den som nu är ensam ska för alltid vara ensam! Den som nu är sorgsen ska för alltid vara sorgsen!
Denna första oväntade värme som rubbar hormonbalansen och tar sig in i hjärnan på folk, in i hjärtat. Pendlarna är plötsligt udda och utstötta i sina rejäla vinterkläder bland upprymda, avklädda gymnasieungdomar. Sätt igång! ropar den ljumma vinden till pendlarna. Leta upp ditt liv! Ge dig hän! Öppna dig mot världen!
Min mor ringer på kvällen och pratar om värmen. Hur hon alltid har haft svårt för den här första chockerande värmen och hur det bara har blivit värre med åren. Man vill liksom bara stänga in sig, dra ner persiennerna och hålla sig undan! Och utanför står den förtrollade vänligheten i form av vackert sjungande fåglar och bara väntar på en. – Nej, man är tyvärr inte hemma. Man har tyvärr inte tid att komma ut och bara vara. Man får skylla på allergin, eller vårtröttheten, eller vårstädningen.
Plötsligt blir detta att hålla sig inomhus till ett ställningstagande: man gömmer sig undan, flyr undan – bort från de andra, de glada, de normala. Man skyndar på stegen hem för att slippa ifrån den där ivern, den där lusten, det där sprittande, ljuvliga, åtråvärda. Man stänger dörren bakom sig och tar emot den neutrala lägenhetsluften med tacksamhet.
Men ingen kommer undan. Vårvärmen är ingen årstid – den är en medvetandeström. En framrusande flod av tankar och känslor som tar vägen genom våra stackars arma vintertomma hjärnor. Och man får bara låta den passera, vi får upplåta våra tomma kroppar till denna framstörtande flod och stå ut med att bara vara en ravin där vårmedvetandet störtar fram. Inte ens den som låser dörren och drar ner persiennerna kommer undan.
