“Livet är en oresonlig historia, där ingen blir så sönderklöst som den, som är naiv nog att fordra – reson. Ett grand förryckthet! Annars blir du vansinnig.”

Båge och lyra (1912)

Det tål att höras för den som försöker få grepp om livet i allmänhet och om den egna livssituationen i synnerhet: det går inte ihop. Det går att försöka, men ändarna kommer inte att mötas hur mycket man än försöker. Hur så? Vad är det för oresonlighet som Ekelund i första hand syftar på? Är det den inbyggda dumheten som tycks finnas i vårt samhälle? ”Ta din tidning och kom sen och säg, att du inte fattar vad som skrämmer mig: Hela jorden är ett dårhus som galningarna styr!”, sjunger Roffe Wikström på en bluesplatta.

”Hela jorden…” – nja, det är nog värre än så. Ekelund påstår att själva livet är en oresonlig historia, inte bara världen eller samhället. Det låter som om han syftar på något mer existentiellt… ”De [kvinnorna] föder gränsle över en grav”, låter Samuel Beckett en av luffarna säga i ”I väntan på Godot”. Ett drastiskt uttryck för det mest oresonliga man kan tänka sig: den som föds får också en död på köpet. Där har vi två ändar som aldrig möts! Och vad skulle i så fall detta ”att fordra reson” innebära? Förmodligen att bortse från detta faktum. Att försöka tänka bort denna paradox ur livet, försöka få det att gå ihop ändå, förneka livets mer tragiska sidor, mörkret och alla nattens ”blue devils” som Ekelund nämner i en annan aforism.

Å andra sidan skulle man nog kunna läsa in både det ena och det andra i denna oresonliga historia som livet utgör. Allt ifrån de falska löften som barndomen ger den vuxne om alla fördelar med att växa upp, att bli stor och självständig – till alla de falska löften om en paradisisk tillvaro som en vacker sommarkväll kan ge. Från de löften om gemenskap som livet ger, till den bittra erfarenheten av utanförskap som tycks vara alla tänkande människors lott. Aforismen är ett uttryck för en insikt att det faktiskt är lönlöst att försöka få alla delar i ett liv att gå ihop. Vad återstår då? Hur ska man förhålla sig till detta oresonliga liv? ”Ett grand förryckthet!” Inte för att det skulle vara det bästa möjliga förhållningssättet, utan för att det är det enda möjliga: ”Annars blir du vansinnig” – annars blir du ”sönderklöst”.

Hur skulle man kunna bli ”sönderklöst” av att fordra reson? Vad är det som händer i den processen? Och vansinnig? Hur skulle det gå till? Sönderklöst tycks syfta på en omild behandling av omgivningen, eller av själva ”livet”. Det är hur som helst någonting yttre, en påverkan utifrån – medan vansinnet snarare kommer inifrån. Och det handlar om själva bortträngandet av livets oresonlighet som åstadkommer både det ena och det andra.

”Sönderklöst” syftar i så fall kanske mest på en upplevelse av den behandling livet ger den som inte fogar sig i det oresonliga – och vansinnet är måhända en följd av tanken som inte fogar sig. Sönderklöst blir den som stänger av det oresonliga och förnekar idyllens orimlighet. Att fordra reson rymmer en önskan om idyllens förverkligande. Verkligheten klöser sönder den som är naiv nog att leva för någon form av idylliserad bild av verkligheten. Vansinnig, däremot, blir i så fall den som kräver reson på tankens område, den som inte inser att pusslet inte går ihop, som inte förstår att hur man än fogar samman delarna så blir det bitar över som inte passar.