”Vem är ensam? Den som svek sin genius. Vem är sjuk? Den som svek sin genius.”
Böcker och vandringar (1910)
En av Ekelunds allra kortaste aforismer med en lite annorlunda uppbyggnad. Två frågor och två svar. Ordet genius är förstås centralt. Ekelunds användning av ordet tycks ligga nära den ursprungliga, latinska betydelsen: skyddsande. Fast ordet skyddsande är förstås inte heller helt klar i sin betydelse. Att vi verkligen skulle ha en ande inom oss, som anden i flaskan i “Tusen och en natt”, skulle Ekelund knappast gått med på. Ordet genius är vagare än så och samtidigt lite mer handfast. Det handlar nog mer om en kraft eller en bestämmelse eller en förmåga hos en själv. “Den som svek sin genius”, den som svek sin yttersta förmåga, sin innersta bestämmelse. Med betydelsen: den som inte lyssnade till sig själv, till sin egen kropp och till sin egen själ – blir åtminstone det andra ledet fullt begripligt för en nutida människa. De flesta är väl idag medvetna om samspelet mellan kropp och psyke när det gäller sjukdomar, att det handlar om att lyssna till sin kropps signaler, stanna upp i tid innan man blir utbränd etc. Samtidigt får ordet genius gärna ha kvar något av den för oss mest naturliga betydelsen av geni: “Den som svek sitt geni”. Att vi alla, i grund och botten, är genier skulle Ekelund nog utan vidare kunna hålla med om – genier inom oss själva.
Första ledet är väl i så fall något mer bekymmersamt. Skulle man vara ensam bara för att man inte lyssnat till sig själv, till sin egen kraft? Borde det inte snarare vara tvärt om: den som går omkring och lyssnar till sig själv, upptagen av sin egen genius, blir till slut ganska ensam? Uppenbarligen är det en annan form av ensamhet som Ekelund syftar på. Verkligt ensam är den som tappat bort sig själv, som är fullkomligt vilsen och också förlorat kontakten med sig själv. I en annan aforism heter det: “Att ha förlorat förbindelsen med sina medmänniskor är en tung sorg att bära. Men att även ha förlorat förbindelsen med – sanningen… Var vill du luta ditt huvud! Ångest, ångest är ditt hem!”
Att ha förlorat kontakten med sin genius är att ha förlorat kontakten med sig själv – och även med sanningen. Det är den verkliga ensamheten, den verkliga förlusten. “Den som svek sin genius”, den som glömde bort att lyssna till sin egen inre röst, glömde bort att reflektera, att lyssna efter den djupast liggande sanningen.
Den kanadensiske sångaren och poeten Leonard Cohen har ett par passager som tangerar den här känslan, även om den då befinner sig i en annan, mer religiöst präglad idévärld. I sången “Sisters of Mercy” heter det: “When you’re not feeling holy your loneliness says that you’ve sinned”. Här blir det i så fall, i Cohens version, ytterligare en utvidgning av begreppet ensamhet: att vara ensam är att ha förlorat känslan av helighet. Cohen rör sig som sagt i en helt annan idévärld som skulle behöva sina egna utförliga kommentarer för att bli fullt begriplig, men man kan i alla fall konstatera att ensamhetsbegreppet även hos honom kan vara så mycket mer än bara detta att “ha förlorat förbindelsen med sina medmänniskor”. Och i låten om “Marianne”: “Oh, you are really such a pretty one. But you make me forget so very much. I forget to pray for the angel, yes and then the angels forget to pray for us”. Även här skulle det kunna vara sveket mot sin genius det handlar om, att gå så helt upp i sin förälskelse att man förlorar kontakten med sin skyddsande, “I forget to pray for the angel” – och skyddsandarna glömmer bort den som sviker sin inre röst, den som inte lyssnar inåt, och de lämnar oss åt vårt öde: “and then the angels forget to pray for us”.
För att kunna svika sin genius måste man ha en. Ekelund säger därför samtidigt i sin aforism att vi alla har en genius, en inre kraft som är just ens egen. Att svika är dessutom snäppet värre än att glömma. Du blir ensam, du blir sjuk. Nu ska det andra ledet naturligtvis säkerligen inte tolkas bokstavligt som att alla som sviker sin genius med nödvändighet blir bokstavligt sjuka. Ekelund var ingen utpräglad hälsopredikant. “Vem är sjuk?” är en lite svävande fråga som gör att man kan börja undra vad Ekelund egentligen menar med sjuk i det här sammanhanget. Så – istället för att läsa aforismen som ett slags moraliskt råd för den som vill slippa ensamhet och sjukdom, kan aforismen läsas som definitioner på ensamhet respektive sjukdom. Det som kännetecknar ensamhet och sjukdom är att man flytt bort från sig själv, från sin egen inre röst, från sin skyddsande. Alla som sviker sin genius skulle i så fall kunna beskriva som mer eller mindre ensamma, mer eller mindre sjuka.
