”Det ges inre konflikter och motsägelser, för vilkas lösning (d.v.s. övervinnande, bortfejande ur synfältet) knappast något ställningstagande duger än det, som grundar sig på ett visst allvarligt pojkhumör. Sol och fri luft – förmågan att förbehållslöst hänge sig häråt, med hela sin varelse vila sig intill denna elementariska glädje, detta är den klassiska reserv, som ofta är enda medlet att återställa medvetandets grundplan till utslätat jämn naken friskhet, som ger oss rätt – trots alla nattens ’blue devils’, trots hela livets hårresande motsägelse.”
Lyra och Hades (1930)
En intellektuell rening från vilken världen kan byggas på nytt – så är den här aforismen kanske tänkt att fungera, och så fungerar den – åtminstone på mig. Är det viktigt att det handlar om ”pojkhumör”? Kunde det gå lika bra med ”flickhumör”? Ja, förmodligen, åtminstone ur läsarens synvinkel. Det viktiga är att uttrycket just hänvisar till barnet, och att det faktiskt inte handlar om någon glättighet, ingen scoutfrisk hurtighet utan ”ett visst allvarligt pojkhumör”. I en annan aforism talar Ekelund med stor vördnad om ”barndomens vackra hemlighetsfulla meningsfulla allvar” (Båge och lyra, 1912), till skillnad från den vuxnes ofta uppblåsta, tomma, högfärdiga ”matsmältningsallvar”. Barnets allvar rymmer livet, en vördnad för livet som samtidigt är en glädje – Ekelund talar om ”glädjeallvar” – fast en glädje utan försök att skapa mening, utan utläggningar. Ett ”glädjeallvar” som bara erfar, som bara tar emot och är.
8-9-åringen är kanske den sanne bohemen, den sanne anarkisten med förmåga att ”skita i allt”, fast på ett förbohemiskt/föranarkistiskt sätt som den vuxne bara kan gripa tillbaka på, men aldrig helt och hållet åstadkomma på samma sätt. 8-9-åringen, d.v.s. den 8-9-åring som just har den här förmågan till tomt glädjeallvar, struntar inte ens i saker och ting, han eller hon befinner sig bortom och utanför detta att strunta i saker, har inte skaffat sig tillräckligt mycket vuxenhetsbekymmer för att ens kunna strunta i det som tynger den vuxne.
Stämmer det? Finns det verkligen denna bekymmersfrihet hos barndomen? Eller är det bara en nostalgisk efterkonstruktion? Är det den vuxne som i efterhand minns sin egen barndoms “elementariska glädje”? Det spelar kanske ingen roll! Känslan finns där att gripa tillbaka på – som en ”klassisk reserv” – och om det sedan är verkligt upplevda stunder som frammanas, eller stunder som konstrueras av den vuxne, det har ingen som helst betydelse!
Ekelunds budskap är subversivt. Det är väl kanske fortfarande inget råd som man kan få av t.ex. en psykolog mot depression och nedstämdhet: vila dig intill ett visst allvarligt pojkhumör, en elementarisk glädje, hänge dig förbehållslöst däråt. Och Ekelund ger heller inget råd. Han tycks bara konstatera att det förhåller sig så med denna kur. Det ligger väl i så fall närmare den zenbuddhistiska meditationen med sitt betonande av att bara låta tankarna komma och gå, att tänka på ingenting särskilt och bara finnas. Fast här är det inte ens frågan om meditation, utan bara om sol och fri luft. Ekelund kallar det ”ställningstagande”. Ett ställningstagande för ingenting alls, för ett visst tomt glädjeallvar.
Dessutom smyger Ekelund in i aforismen ett konstaterande om att det verkligen finns ett ”medvetandets grundplan” som saker och ting kan återställas till. Han beskriver detta grundplan som ”utslätat jämn naken friskhet”. Det låter ju inte så dumt! Det är något som ligger bortom alla utmärkelser och medaljer, bortom all förvärvad kunskap, bortom all bristande intelligens och bildning, bortom alla ”måsten” och bekymmer, bortom alla goda eller dåliga egenskaper. Ganska fantastiskt om Ekelund verkligen skulle ha rätt i att det skulle finnas ett ”medvetandets grundplan” att utgå ifrån av ”utslätat jämn naken friskhet”! Något som i så fall alla rent teoretiskt skulle kunna nå, något som vi som människor har på vår repertoar. Vad är det som denna utslätat jämna nakna friskhet ger oss rätt i? Det säger aforismen inget om. Det ger oss bara rätt, helt enkelt. Rätt att finnas, rätt att andas, rätt i att detta är grunden, utgångsläget, början och slutet.
