Vi som ingenstans hör hemma
men tycker om skuggan från tallar
som faller över knotiga cykelstigar.
Vi som blickar ut mot havets häger
som stående på en kobbe följer oss
med sitt ena öga.
Med sitt andra öga
spanande ner i havsdjupet.

Att verkligen leva över.
In i nästa stund, in i det ljus
som framtiden skickar mot oss
när vi kisande gör en avstickare
bort från havet, rakt in
i det gula.

Vi både delar och för samman.
Våra cyklar skär genom den gula färgen
delar rapsfälten och drar dem samman
till ett enda stycke
som löparen i en dragkedja.

Var går gränsen?
Den flyttar sig.
Just nu är tanken
på den här sidan gränsen
liksom hägern
men saker och ting kan ändras.

Hur havet rullar in spelar roll.
Eller rättare sagt:
genom vem eller vilka
som detta något rullar in
har betydelse för om vi ska ta gestalt
eller bli kvar i det osagda.

Hägern: nyss på kobben
blickande mot norr
nu ett hundratal meter norrut
blickande åt söder.
Lite tyngd av detta ständiga bärande
på sina axlar en viss årstid, en viss väderlek.
Det viktiga är ljuset, klarhetens ljus
som gör försommargrönskan skarp
och ger havet siktdjup.

Hägern gör sitt utkast in i vår värld
och ner i djupen: allt samlas in.
Hur många behöver drabbas?
Det är svårt att säga, men tillräckligt många.

Smärtan står i direkt proportion
till antalet nedlagda skuggor.
Räkningen måste gå ihop.
Hur man räknar, däremot, spelar mindre roll.
Det kan handla om tallbarr
eller doften av en myrstack.

Havets relativa kyla spelar också in
den bör man lära känna.
Och hudens värme.
Kyssarna, den flytande oljan, gummiflottarna
de skrovliga stenarna
och tungans spel.

Bara så
kan vi vandra in
och ut i det osagda.