Det är alldeles påtagligt inne i något, inne i en större kropp. Det finns en delaktighet som då och då kommer upp till ytan, i vissa stämningar.

Det behöver finnas en skärpa, en samling av sinnet, precis som det behöver finnas i en text eller ett konstverk. Den är mer eller mindre svår att hitta. Men den läggs fram för oss då och då, som en gåva: här, känn rasslet, närvaron av växande liv, pulserande vätskor, tusentals mumlande röster.

Det är inte säkert att vi har möjlighet att lyssna. Kanske måste vi komma bakifrån, genom ett skratt eller en obegriplighet.

Den når mig som en vind som inte blåser, utan bara sätter löv i rörelse till ett rasslande ljud som kommer och går, dyker upp än här och än där i omgivningen för den som satt sig att lyssna.

En spärr som släppte, trots allt, en skur av röster som sköljde över. Av vilket slag är oklart, mörker eller ljus? Antagligen av båda.