Det går att lämna kroppen och bara flyta. Själva försvinnandet finns kvar. Det är där man får börja. Halvvägs in i livet, med kroppen uppslukad.

Svarta svärtan som satt i trappen när dörren öppnades! Med blick som ett hammarslag. Med ena ögat ställande frågan: vilken önskan hjälper? 

Nu finns du inte, men ditt försvinnande finns kvar. Flykten upp i luften när jag bar dig ut och slungade dig upp mot trädtopparna. I detta en tyngd som kunde rädda oss, en tid som kunde få bli färdig.