1.

Så här är det: världen måste bli tydligare. Eller åtminstone vanligare. Som när någon går och handlar, då tappas själva inköpslistan ofta bort. Det som i slutändan blir handlat är inte de där landskapen som levde inne i var och en av råvarorna, utan mer bara luften som för tillfället blev föremål för min och övriga kunders tomma blick. Det är ingen kritik mot dagligvaruhandelns affärsmodell, utan ska mer tas som ett konstaterande av hur det inte borde få vara. 

2.

Vad beror detta på? I första hand har det nog att göra med ett rent förbiseende. Dvs ett bokstavligt seende förbi eller kanske snarare igenom de fyllda hyllorna med havgregrynspaket, strösocker och blockchoklad. Men inte vidare ut på parkeringen eller ens en överblick över grannskapets ganska nergångna hyreshus, utan mer av en syn som inte går någonstans alls, som liksom upplöses i många olika lösa tanketrådar, som liksom går halvvägs till vad som sedan ska göras, vilket barn som ska hämtas eller vilken födelsedag som ska firas. Men inte ens dessa hämtningar eller födelsedagar hinner ta form utan blir var och en genast undanträngd av halvtänkta staket eller uthängda mattor som liksom både finns och inte finns i en bort mot fjärran flyende tom blick. Och där är vi idag.

3.

Vem talar med vem om vilken nergången stadsmiljö och med vilka tillhörande villaträdgårdar? Problemet är att ingenting längre hörs av det som ännu inte uttalats i klartext. Ta bara det där regnet som mycket väl kan börja smattra mot biltaken just som man är på väg ut med två tunga matkassar. Det innehåller naturligtvis mycket mer än bara detta smattrande som ökar och minskar i styrka, för att sedan öka igen halvvägs mellan rörelsedetektorn och den låsta bildörren. Regnets själva idé eller strävan är på sätt och vis att spegla sig själv. Det är inte alla som vet och det lyckas inte alltid. Men här och var kan det bli en och annan vattenpöl eller en och annan sjö eller ett och annat hav som drar fram mellan polerna och då och då stannar upp vid en kontinent och bara speglar det som för tillfället låter sig speglas. Av detta smattrande över kontinenterna har vi mycket att lära.

4.

Det finns också många andra ljud. Själva bildörren kan slås igen med ett mer eller mindre exklusivt ljud. Oftast tänker vi kanske inte på det ödesdigra i ljudet av en bildörr, det definitiva och dödsbringande. Min bildörrs ljud är av det halvbilliga slaget, inte bara plåt mot plåt, men inte heller det där dova, mjuka men mäktiga ljudet som när en dödspatrull stänger om sig för att sätta kurs mot sitt för dagen utvalda mål. 

5.

Jag trivs nog bäst med den vanliga världen, den som visserligen inte har så mycket att komma med, men som ändå kan höras både inne under de täta granarna som ett rasslande i myrstackarna och i blåsten mellan hyreshusen där det springs i trapporna i princip dygnet runt. Det är två ytterligheter av den vanliga världen som måste bli tydligare.