Det är från ansiktets alla skiftningar som de första insikterna måste komma, de omöjliga tankarnas uppvaknande och alla övergivna gator som tar sig upp från havsdjupen.

*

Det måste bli enklare, inte bara mindre och smalare. Nätterna måste få ge besked: det som inte går att säga är något att tala om.

*

Kan man ens kalla det ett besök? Du skulle synas, älska, transformeras till luft och glömmas. En vacker felsägning som dök upp och försvann, som några rader ur det möjligas konst.

*

Du som bor i en obeslutsam vind. Du som talar om det som inte går att tala om och är, liksom vinden, otydlig och otrygg i rörelserna. Förvandlingen söker dig.

*

Det kan vara så enkelt som en himmel som sjunker över vägen där du kör. Den byter plats med alla kommande dagar och flyttar in i framsätet på din bil. Alla mötande bilar byts mot denna enda himmel.

*

Det finns saker som inte går att säga. Det ska vi vara glada för. En alldeles grumlig damm och frånvaron av siktdjup som skärper blicken.

*

Det händer igen: trädkronorna fylls med ljus och skuggor. Språkbasen vidgas till att omfatta även de improviserade lätena.

*

Jorden leker med nollpunkten. Jag säger: nollpunkten, är inget att leka med.

*

Att bara förstå räcker inte, floden återvänder tomhänt och då måste vattnet i alla källor skapas på nytt.

*

Många språk kan bli rikare, när tomheten flyttar in.

*

Det kommer att ske! Larmet går och alla måste ta sig upp ur underjorden.

*

Två underifrån sedda fågelkroppar långt däruppe, mer än så behöver vi inte veta. Jag kunde ha lagt till skuggorna som de kastade mot husväggen, men då hade jag förvandlat vår promenad till något för dig obegripligt.

*

Så lite krävs det för att världen ska uppstå på nytt, som ett regn över en bortglömd fotbollsplan i samhällets utkant.

*

Det finns tecken på att tomheten kommer att återskapas. Varenda stavelse nedsänkt i ovisshetens grundvatten.

*

Liksom vi alla satt du tyst och ensam med filten på balkongen. Bara då träffade solstrålarna en värld som höll ihop.

*

I bästa fall kan ett avlägset nynnande uppstå i håligheterna som bildas av alla meningsskiljaktigheter.

*

Det kan räcka med en utandning för att återskapa kvällsljuset.

*

Sinnlighetens första suck: den frusna sjön ändrar ställning och rätar något lite på de undre skikten.

*

Skatorna uppväcker de levande. I den japanska taggbusken dansar de förintelsens vita dans med det nattsvarta mörkrets kraxande återkomst.

*

Allt finns. Släggorna och spetten. Det som ska dunkas ner och det som ska försvinna in i ljuset. Det spelar ingen roll, du behöver inte kunna koderna som skrivits in i dig.

*

Det osynliga försvinner först, sedan blir det synliga lidande. Alla samtal rymmer detta svarta stråk av glädje som inte har någonstans att ta vägen.

*

Ibland drar en fågel förbi, en trast eller bara skuggan av en röst. Mötena måste då avstanna och allt tas om från början.

*

Sedan, när ingen av oss längre minns hur det hängde ihop, kan vi tala mer fritt. Då kan ljuset falla på en vägg i vardagsrummet och vi kan se det som ett tecken, som en början på en större vilsenhet.

*

Ibland, när en kall vind kilade sig in i samtalen, föll orden på plats. Underliga sanningar formulerades som ökade vårt inflytande över kvällsljuset. Ingen vet om det är bestående.

*

Här är alla försjunkna varelser, minnena utspridda. Tills någon väcker frågan: i vilket ljus lever vi, i vilken skugga? Då vet du precis: det lite svagare, mer undanglidande.

*

Nersvept under årstidernas avveckling: en tunn, frasande röst med spretigt ådernät som binder min och trädens stumhet samman.

*

Jag skulle vilja att vi fanns, att kanske stavelserna som liksom äts upp av vattenytan ändå levde vidare inne i stadens hörselgångar.

*

Det rör sig under samtalets gång, går inte att helt fastställa. Rösterna glider in i varandra och det som visslande passerar kan vara en hälsning eller delar i ett ordflöde.

*

Det som blir kvar av vattnet när kroppen kommit upp är detsamma. Då syns bara det där leendet på ytan.

*

Den som ingenting vet kan hjälpa oss att förstå. Vi kan vara glömskans röster som lever vidare inne i de fallande lövens tystnad.

*

Det hjälps inte, men det är ändå färgerna som måste öppna sig, som måste ge upp och gå vidare. Var och en för sig.
*

Som om det var grusvägar och sorg som blandades på väg ut i avloppsvattnet.

*

Jag hoppas mina ord håller, att det går att tömma oss så att bara ansiktenas vidöppna möten blir kvar.

*

De misslyckade, obegripliga trastarna som böneutropar från alla centralt belägna dungar denna tidiga morgon.

*

Hundragramstrastarna behövs för att hålla jordens tacktal, när de tunga dörrarna slås igen.

*

Förr eller senare behöver vi alla flytta in i overkligheten, in i de minsta och mest värdefulla orden.

*

Ingen vet vad som fattas. När mörkret faller fattas mörkret. Men det är inte så lätt att få grepp om.

*

Inga hemligheter bor i språket längre. Att fukta ögonen hjälper inte.

*

Allt handlar om den breda tiden, den djupa tiden som ger oss rätt att rulla nattens mörker in med alldeles tysta fåglar.

*

En dag kan du som människa lägga dig i den kalla sängen och andas ut. Då vet du att livet är på väg, att du blivit fråntagen allt, utom frånvaron.

*

Den där samtidigheten när du sätter dig tillrätta med filten över knäna och en tydligare tanke börjar ta form om att leva både med och utan en värld av nötskrikor.

*

Du måste tro på varje ord som brann, att de ville hjälpa dig.

*

En förväntan som spänns upp och sträcker sig efter trädkronans hoprullade trädblommor. Ett rum där inne som lämnar ögonen alldeles ifred.

*

Jag hörde dig aldrig vissla, men en gång stod du helt stilla och tittade upp mot den mörknande himlen. Sedan, fast flera timmar senare, kom hagelskuren och liksom saltade hela trädgården.

*

Orden igensnöade, knaggliga, ogenomträngliga. Alla ytor som måste skrapas rena för världens återkomst.

*

Den där samtidigheten, det där fjäderlätta mötet som ger kvällen en både skrämmande och vacker kropp. Med dödens granris utlagt i mörkret.