Jag är platsen där allt förvandlas.
Den är inte särskilt stor, eller verklig.
Mer som en damm för gräsänder
mitt i islossningen.
Någonstans ska det börja.

De första sjöfåglarna köar redan
på andra sidan sjön
når mig som ett avlägset sorl
av medeltida gycklare.

Och godståget från ett annat sekel
som en mycket långsam kollision
mellan två kontinenter: svart, ruttnande tid.
Så lite har vi att börja med
som en lånad röst, ett lånat språk
en tillfällig adress: två händer.

Natten strömmar ut
och ner på perrongen.
Fast jag ska ingenstans idag
jag ska ta hand om återkomsten
den lilla förskjutningen
när skapelsen återvänder.