Tiden då du inte fanns. Lång. Tiden då du finns. Kort. Tiden då du inte längre kommer att finnas. Lång.
Ingen vill vara obetydlig. Inte ens katten vill vara obetydlig. Den vill bli sedd, tagen på allvar, klappad. Mina händer kan därvid göra skillnad. Själva klappandet av katten får tiden att för katten stanna upp en stund – eller åtminstone gå långsammare. Därmed får katten ett något längre liv. Obetydligt längre, kan tyckas, men varje känsla av ett något längre liv välkomnas. Det märks tydligt på katten som åmar sig under mina händer. Denna strävan att bli sedd och uppmärksammad, som tycks finnas hos både djur och människor (och kanske även hos växter?), kan kanske handla om ett slags strävan att stanna upp och stanna kvar i livet, att förlänga besöket här på jorden?
Har man dessutom en katt som under sin första tid i livet levt som vildkatt, kan själva klappandet bli ett äventyr i sig. I två år kom och gick vår nuvarande katt genom vår kattlucka, åt vår hemköpta kattmat och låg på våra fönsterbrädor och sov, innan han tillät någon människa att klappa honom. Han ville så gärna, men kunde inte förmå sig. Han var på det sättet en gränsöverskridare i dubbel bemärkelse: mellan det vilda och det tama, mellan skräcken för beröring och längtan efter kärlek.
Sedan, lite längre fram, ska inte heller denna katt finnas. Under väldigt lång tid. Det är en konsekvens av att leva med föreställningen om en tid som bara går och går, hela tiden bara går och går. Och vem som överlever vem av oss kan vi dessutom inte veta.
Vi skulle kunna tänka oss en annan tid. T.ex. en som mer liknar kattens vanor, en som kommer och går, återkommer och går. Återigen höst, och på sätt och vis bara en variation på föregående års höst. Men då måste vi alla ses som variationer på andra liknande varelser som funnits. Och en ny katt får då, när den gamla har dött men sedan återkommer när en ny katt skaffas, ses som en variation på tidigare katter. Problemet blir då istället att det där åtråvärda unika tycks behöva försvinna. Just den människan som vi älskar skulle, för att vi ska få tillgång till evigt liv, behöva ses som i första hand en variation på andra människor som funnits i historien, och inte som den helt igenom unika varelse som både vi och hon själv i grunden önskar att hon är.
Man skaffar en ny katt, kanske snarlik i färg och lik på många andra sätt, men som ändå är tillgiven på ett så väldigt innerligt annorlunda sätt. Just den katten som vi lyckades tämja till slut och få glädjen att klappa, återkommer tyvärr inte. Ja, vi skulle nog inte ens vilja låta den helt och hållet ersättas av en ny katt, döpa den nya katten till samma namn och låtsas att det bara är en fortsättning på den gamla kattens liv. Vi vill nog istället ge den gamla katten en ärorik tid som död katt genom att hävda att den är och förblir oersättlig. Just den katten som nu äntligen stryker sig mot våra ben varje morgon kan aldrig komma tillbaka eller helt och hållet ersättas, och det är något fint och bra med att det förhåller sig så. Priset vi får betala är då den långa, långa tiden då ingen av oss längre finns. Ett ganska högt pris – men våra händer och ögon fylls i gengäld med förtrollande krafter.
