”Lusten – den verkliga nämligen – är intet annat än andens samling i sig själv; kontraktion, kraftvila. Lusten – den falska – är motsatsen till detta; är spriddhet, flykt från sig själv.”
Båge och lyra (1912)
Det är från sitt eget själsliv Ekeklund utgår och han är på samma gång sin egen patient och sin egen terapeut. Hans uppmärksamhet är riktad mot det inre, även om det paradoxalt nog samtidigt leder utåt, bort från den ensamhet som uppstår av ren vilsenhet. Att söka sig inåt utan att hamna i det introverta tänkandet, det isolerade, livsfrånvända terapitänkandet är i själva verket en av de paradoxer som laddar många av aforismerna.
Ett annat problem för Ekelund i hans strävan efter vitalitet och balans tycks vara hur han ska förhålla sig till det han kallar ”affektlivet”, dvs lusten och passionerna som tycks leva sitt eget liv. Här blir den grundläggande taktiken ofta att försöka införliva – och därigenom oskadliggöra – affektlivet. Att erkänna lusten och passionerna, inte förneka dem: ”mot passion duger intet att ställa upp annat än passion”. Ekelund ser detta affektliv som något som man, rätt använt, kan ha nytta av. En kraftkälla – om man bara kan få kraften att gå rätt. Tänkandet, i Ekelunds tappning, är då ingen eterisk, återhållsam aktivitet, utan någonting djupt passionerat.
I en aforism heter det om affektlivet: ”Bäst är det, förekommer det mig, när affektlivet står som ett stormmoln på avstånd, ett hot, ett skrämmande som man ej låter förlama sig av, accepterar som fait accompli och begagnar sig av som en fin bris”. En vacker bild med många nyanser. Samtidigt kanske inte helt övertygande? Hur håller man ett stormmoln på avstånd? Ekelund hade själv en god portion av det koleriska i sin karaktär och olika grepp för att tygla det bångstyriga affektlivet återkommer i hans aforismer genom åren.
Ett sätt är att försöka utvinna det goda ur denna kraft. Det är helt i linje med Ekelunds allmänna taktik, att vrida vapnet ur fiendens händer och själv bruka det. Tricket är förstås att träffa rätt, att verkligen lyckas hitta det goda och ge det ett namn så att det kan fås att bli ens bundsförvant. Och det är väl just här som Ekelund visar sitt mästerskap. Han har en förmåga att i några få ord urskilja det goda så att orden verkligen träffar.
Ofta är det enskilda, väl valda ord som får bära upp en aforism och rymma det som gör att bygget håller. I aforismen om den verkliga lusten får ordet “anden” bära ett tungt lass: ”andens samling i sig själv”. Lusten, som ju i sig i första hand är något kroppsligt, en erotisk urkraft, görs i en mening om till något andligt, utan att det känns särskilt märkligt eller främmande. När väl så har skett kan det goda utvinnas: kontraktionen, kraftvilan – som sedan kan användas som vapen mot den falska lusten: spriddheten, flykten från sig själv.
Det kan se ut som en ren ordlek, men aforismen skulle inte ha någon som helst laddning eller kraft om det inte var så att Ekelund faktiskt fångar någonting verkligt. Av den erotiska urkraften som lusten besitter får Ekelund en viss del att kanaliseras in i orden: kontraktion, kraftvila. Där gör de sin verkan och blir som ett tungt ankare som håller lusten på plats. Man kan lägga märke till den geniala nyskapelsen ”kraftvila”, ett ord som i sig rymmer hela förvandlingen. Och det skulle fortfarande kunna vara den kroppsliga, erotiska lusten det handlar om. Det är en förvandling som i en betydligt mindre sofistikerad form på sin tid gav anhängare till kyrklig väckelse, men som exempelvis dagens politik eller dagens allmänna förnuft inte verkar ha en chans att hänga med på. Där förblir lusten någonting oformligt, djuriskt, kroppsligt, laddat – spännande visserligen, men omöjligt att hantera.
Det Ekelund säger är att lusten går att hantera. Den är inte alltigenom djurisk eller barbarisk, tvärtom: den har förmåga att fylla dig med både kraft och vila, den kan verka som en samlande kraft i ditt inre. Och fortfarande är det lust det handlar om. Samma gamla lust som fyller sexsajter på Internet och porrklubbar i storstäderna med besökare. Fast där är den just ”spriddhet, flykt från sig själv”.
Man kan också möjligen ana i den här aforismen Ekelunds ”krig” mot modernismen, eller rättare sagt: mot modernismens konstnärsideal. Det hör inte riktigt hit, men just ”spriddhet, flykt från sig själv” är något som Ekelund tycks ogilla. Till den tidiga modernismen hörde också ett romantiskt konstnärsideal som hyllade bohemlivet, utbrändheten, de sena kvällarna, festandet, galenskapen etc. Senare övertogs detta ideal av företrädare för rockmusiken och vi har alla i västvärlden blivit så indoktrinerade av detta ideal att vi knappt vet hur djupt det sitter i vissa av oss. Där detta ideal har fått fäste får mycket av det som Ekelund står för en tråkighetsstämpel på sig. Det är tråkigt med ”kontraktion, kraftvila”, men häftigt och roligt med ”spriddhet, flykt från sig själv”. ”De flesta känner icke till någon annan entusiasm än den artistiska, upprörda och förvirrade”, skriver Ekelund i en aforism (Metron, 1918). Det är just de splittrade, halvgalna flyktmäniskorna som livar upp en fest genom sina infall, genom sin höga puls och spännande upptåg. För Ekelund var detta ideal en realitet, något han också var tvungen att förhålla sig till. Och precis som det finns aforismer som laddas av försöken att komma tillrätta med affektlivet, finns det aforismer som laddas av försöken att komma tillrätta med detta konstnärsideal. Problemet för Ekelund tycks vara att han så gärna vill vara, och också är, fullt ut livsbejakande – och detta bohemiska konstnärsideal, liksom i viss mån våra tiders rockkultursideal – hade tagit patent på det vitala, det mest blodfullt livliga, passionerade. Ekelunds uppgift blir därmed i aforismen att försöka återerövra det kraftfulla, blodfulla livet – och föra det till där det hör hemma: i kraftvilan, kontraktionen.
