Döden dröjde sig kvar
I din blick där du satt, orädd
Utan landskap

Platsen inte större
Än att en dåre kunde springa
Längs vägarna iklädd

Glimrande rustning, jagande
Den sista poesin
Utmed dina varma läppar

Tömd på svar, nu när livet
Skulle ta sin början, vinflaskorna, olivkärnorna, dikterna
Som en solfjäder i sommaren

Här börjar slutet, förvandlingen
Till människor utan landskap

Här föds perspektivets tumnagel, inte
Större än så

*

I avskedets stund
Blir vi utan
Solens varma läppar

Får vi ta med oss
En rymligare kappa fylld
Med dödens rågbröd

Utflyttad i det fria
Blänker min bildskärm och speglar
Mest tomma dagar, ögonen

Som bara ser
Ena fliken
Av den rinnande guldfloden

Trastens förvandling
Till molngudinna

Och de hemvändande förstföderskorna
Trumpetande i skyn

*

Nu förstår du: jag säger
Ja och nej och menar verkligen
Ja och nej, öppen

För oförståelsens landskap
Balanserande
Den halva av ditt ansikte

Som ligger i mörker: skarven, orörlig,
I ett fastlåst famntag
Med både den gamla och nya världen

Kvar hos dig, i dina färger som ropar
Ja eller nej, ja eller nej
Och den allra sista strimman ljus

På väg med vårt violetta
Vi, som aldrig får nog