Som en räddning. Som ett undantag. In i suddigheten, förvandlingen, steget ut ur. Inte längre separerad, lösryckt, fristående – utan lagd ovanpå: i mörkret, i tomhetsmörkret, i dubbelmörkret.

Inte den ena utan den andra: dans och död. Fötternas jubel och händernas viftande, som två vita flaggor. Med dödens boll, innan sömnen, drömmens boll, som leker med knäna, förlorad till den andre, de andra, sömnspelarna, dödspelarna. Allt suddigare boll, allt mer sömn.

In i bytet, bytt. Inkommen, utgången. Där någonstans.