Orden är inte så jättemånga. Innan kom ljuset inifrån, men nu vet man inte. De vill så gärna gripa djupt ner och kasta upp något från långt in i framtiden: en gycklare, en stadig häst eller en trumvirvel.

Men vi har kanske slutat andas ut på det rätta sättet? Får inte med så mycket i utandningen längre? Blir mest bara rättelser till det redan sagda. Någon öppnar en butik och sätter upp skylten: ”Skatteparadis”. Då kommer en massa ord flygande. De trängs och flockas, parlamenterar, socialiserar, drar näbbarna neråt och lyfter på fjädrarna. Men kan liksom inte lysa upp. Blir inte så mycket med den där framtidsdansen.

En del tycker att vi ska tala rent ut: ta ner orden på mattan, ta livtag på dem, brotta ner dem, trycka ner och hålla fast. Man vill se klart. Men det blir mest bara som en torr, mycket torr dimma som sveper in över bokstäverna.